Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu en half mil, och vi rasta vid Löfhögen, en grå gård
midtibland fjällen, omgifven närmast af sanka åkrar, så af en
krans af gyllenröd löfskog — fjällbjörk med inblandad gran —
och ytterst af runda och mjuka fjällryggar, gråa af renlaf.
En allvarlig, ödslig, underlig stämning. Ett sto
hoppar omkring på ängen med hopbundna framfötter, hennes
fölunge kommer fram och hälsar på oss och undrar hvad vi
äro för ena. Men för öfrigt inte ett lif, ingen hemma på
gården, de äro borta på slåtter i någon fjällslog.
Vi gå öfver Häijeån — här finns t. o. m. en bro för
ovanlighetens skull — tacka för hans trefliga sällskap och för
allt vackert han visat oss, och säga honom farväl.
Och knoga uppför — upp på fjället.
Björkarna bli allt glesare och mindre, de krypa efter
marken, krokiga och knöliga, som om de blifvit kullslagna af
stormen och nu ligga där och vrida sig och sparka och slå
omkring sig med magra, skrumpna armar och ben.
Omsider försvinna de alldeles. Endast gulröda buskiga
dvärgbjörkar följa oss ännu, där vi trampa den våta mjuka
stigen i mossa och bärris — blåbär och hjortron, kråkbär
och ripbär, alla med höstfärgade blad, det allra brokigaste,
finaste färgspel i olika skiftningar af rödt och gult, som heta
blodstänk och som bjärta orientaliska broderier på lafvarnas
blekt glänsande, fint grågröna matta.
Och när vi stanna på högsta krönet, ha också
dvärgbjörkarna blifvit efter. Här finns endast sten och mager
mossa och torra gråa lafvar.
Det är mycket annat som också blifvit efter. Allt
bygdens buller, alla talande röster som tjusas af sin egen klang,
alla lifvets ljud, både skratt och gråt, både skryt och klagan.
Här är en tystnad som jag aldrig hört maken till — »den
store stilhed». Ej ett prassel, ej ett surr, ej en fläkt. Och
en luft som bär och, lyfter, en synvidd som ger vingar, en
klarhet och en andakt!
Och detta fast vi ej stigit synnerligen högt, fast vi
stannat i ett lågfjäll. Det är endast skaftet på Wedungfjället vi
bestigit, endast tröskeln till denna väldiga värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
