- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1904 /
245

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sundberg hade rätt. Vinden vred sig senare mot väst.
Hade vi dröjt en timme längre, skulle vi aldrig kunnat hålla
på Möjan utan sannolikt hamnat någonstädes uppåt Husarö,
om vi ej dessförinnan slagit kullerbytta öfver någon grynna i
det okända farvattnet.

Seglatsen var för resten spännande och intressant. Viktor
Österberg junior, som också skulle hem till Möjan, var med
sin storbåt (af det mindre slaget) vår syftpunkt, ty det var
omöjligt att se land eller skär för det piskande regnet. Han
hade seglat ut med stormklyfvare och bottenrefvadt storsegel,
medan vi på vår öppna höeka förde ett litet refvadt fockspri
(från en mindre båt) och båtens eget storspri enkelrefvadt.
Snart sågo vi storbåten fira ned och segla endast för snibben.
Och sedan vunno vi på honom, så det var en glädje åt det.

I storm på hafvet finns ingen bättre båt att segla med
än en sådan där skopbred höeka. Den vakar som en spån
och fordrar en orkan för att låta blåsa omkull sig.

Följaktligen kunde vi med den största trygghet ägna oss
åt stormstudier. Jag har många gånger förr hört det tjuta i
tåg och tackel. Nu hörde jag det för första gången hvissla i
mina egna hattbrätten. Öfversköljningar har jag fatt förr, men
ordentliga kindpustar, så att det sved i skinnet — det var
nytt ... den präktige Sundberg giorde sitt bästa att passa
sjöarna, men ibland är det omöjligt.

I trekvarts timme åkte vi rutschbana på vattenberg, höga
som hus, sedan fingo vi något lä, hvarvid spänningen gaf sig
och vi upptäckte oss genomvåta inpå bara kroppen, icke af
regnet men af sjöarnas grönhvita kammar som gått öfver oss.

Men roligt var det och vackert. Hafsvågor i storm rusa
ej ilsket på som de fräsande gässen på en vanlig fjärd. De
vältra sig fram majestätiskt. Hvar sjö är ett berg, sammansatt
af mindre vågor, hvar våg är ettrigt krusad i grått mot
mörkgrön botten.

Långsamt bygger sig vattenmassan till en sjö. Första
gången gick det inte. Liksom resignerad sjunker den tillbaka och
tar djupare tag, medan den oaflåtligt skrider framåt. Nästa
gång är den tjock och mörk och hotande. Men ännu en gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:55:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1904/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free