Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarnas lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket man kallar stilisering och som först gör
arbetet till en konstprodukt, har öfvergifvits. Och i
stället tar man sin tillflykt till moderna märkböcker
och förläggsplanscher med naturalistiska mönster,
där blommorna så mycket som möjligt söka efterlikna
naturliga sådana, oafsedt huruvida de i denna form
uppfylla sitt ändamål, att pryda. Man öfverger
alltmer de vackert formade blomstren utan namn och
fyller mönstret med blåklint, nyponblom, rankor af
förgätmigej och konvaljer, så naturtrogna som det kan
åstadkommas med nål och garn. Härigenom förlorar man
slutligen hvarje fotfäste. Formerna bli alltför många
för att kunna behärskas. Språnget har varit alltför
stort och för häftigt för att konstskickligheten
skulle kunnat följa med. Handen är ej herre öfver
materialet som i forna dagar, och sinnet har förlorat
makten öfver form och färg. Dessa galoppera nu som
skenande fålar öfver alla gränser, och den, som skulle
hålla tömmarna, måste följa hvart det bär.
Och dock står saken att reparera. Ännu är förfallet
ej ohjälpligt. Ännu arbeta med sömnaden delvis samma
personer, som utfört de allra vackraste af de äldre,
fullt konstnärliga broderierna. Och troligen behöfva
de allenast påvisas de inträdda bristerna för att
kunna återgå till äldre former och arbetssätt för att
därifrån utveckla arten i större frihet och rikedom.
Farsmora hos Spel-Anders uttryckte saken på sitt sätt,
som var belysande nog:
»Detta», och hon pekade på de gamla stilfulla
mönstren, »var människornas tankar som framställdes
och togs ej ur slika böcker, som de nu har.»
Detta betyder så mycket som att den arbetande var så
förtrogen med sitt arbete, att hon, på grundval af sin
konstfärdighet, för hvarje nytt arbete kunde omdikta
de förut använda formerna för det nya ändamålet och
därigenom taga af sitt eget inre, sina egna tankar,
de mönster som erfordrades och behöfde ej lita till
främmande förebilder.
Detta är som sagdt idealet för allt konsthandtverk
eller för all konst och allt handtverk öfver hufvud,
och sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
