Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår sommarsaga från Gotlands kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
numera taga dem i land. På hösten slaktas en del
af fåren, nedsaltas i fjärdingar och exporteras. Det
läckra sockersaltade gotländska fårköttet är allmänt
bekant och omtyckt,
Fordom gingo fåren ute både vinter och sommar och
voro då alldeles förvildade. En vinter för ett
trettiotal år sedan hände det, att, sedan kölden
blifvit ovanligt sträng och byggt en säker brygga
mellan ön och Gotlands fastland, ett par räfvar
spatserade ut och började anställa ett fruktansvärdt
nederlag bland de fredliga fåren. Fårens ägare fingo
snart kunskap om de objudna gästernas närvaro, men
då man hvarken lyckades genom företagen jakt eller
skallgång komma fienden på spåren i en terräng så
rik på gömställen, beslöt man att föra fåren från
ön. Sedan man med otrolig möda fått fåren samlade
omkring en med friskt hö lastad släde, satte man denna
i sakta rörelse öfver isen mot storlandet, under det
man då och då kastade en hötapp efter släden. Fåren
följde i en väldig flock efter och så fortgick det
egendomliga tåget, ända till dess man kommit midt
emellan ön och storlandet. Då stannade fåren med ens,
de saknade sin vanliga omgifning, de saknade sina
grottor och bergsstigar. De sträckte upp halsarna,
de spetsade öronen och vände sina hufvuden mot de
kära klipporna bakom dem. Ett enhälligt bräkande ljöd
öfver isen och som på kommando gjorde de helt om och
rusade i full fart tillbaka till den kära fosterön
där borta, där icke blott den tarfligaste vinterkost
och snöfyllda grottor, utan till och med två rofgiriga
räfvar väntade dem.
På syd- och västsidan utbreder sig en tämligen lång
strandsluttning. Här finnes en plats, som bär det
talande namnet »begrafningsplatsen», och det är
historiskt, att år 1679, då man skulle återeröfra
Gotland från danskarna, flera å svenska flottan
stupade soldater fingo sitt sista hvilorum bäddadt
här ute, långt skildt från människoboning i den stora
ensamheten vid hafvet.
Oförgätligt vacker är taflan härifrån. Från gråhvita
stalp och gröna löfmassor vänder sig ögat utöfver
stranden mot det vida hafvet. Närmast stranden,
där stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
