Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår sommarsaga från Gotlands kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenar spegla sig i vågen, skiftar vattnet i ljusgrönt,
längre ut vidtager ett mörkgrönt bälte. Här har
bottnen fallit undan, bildar en s. k. pall, ofta flera
tiotal meter djup. Längre ut står det azurblå bältet
och längst ut går det öfver i glitter och soldis,
och där borta afteckna sig, skarpa som knifvar,
konturerna af Stora Karlsö.
Men tyst! Hvem är det som ropar på hjälp
därborta? Är någon människa i nöd? Kan man icke
bringa hjälp? Det går genom märg och ben. Det rungar
mellan bergväggarna, det går utöfver hafsytan. Det
är en klagande, gäll röst. Det ropar först klart
och långdraget, så blir det häftigare, hastigare,
det skriker som i yttersta nöd, det blir hest och
rosslande och dör slutligen bort som den döendes
sista kvidan.
»Hj-ä-ä-l-p, hj-ä-l-p, hjä-l-p, hjä-lp, hjälp, hjälp,
älp, älp, älp – – – – älp!!»
Vi vända oss om, vi se bortåt öfver klippspetsen,
vi se uppåt, vi se utåt öfver hafvet. Det är en mås,
en af de tusen, som flyga öfver våra hufvuden, som
ger hals, medan han skakar på vingarna och sträcker
fram hufvudet.
Men under allt detta hörs från annat håll en
basröst. Lugn och afvisande idisslar rösten hela
tiden: »Låt de’ vara! Låt de’ vara! Låt de’ vara!»
Det är en annan mås, en väldig bjässe, mörkbrun till
färgen, som sväfvar öfver berget där borta, utstötande
sitt trygga, lugnande: »Låt de’ vara, låt de’ vara!»
Men vi måste gå vidare, det rika fågellifvet får
inte fördröja oss! Nu blir stranden allt smalare,
bergväggen kommer allt närmare vattnet.
Här uppe under berget finnes en liten löfträdbevuxen
terrass, kallad »trädgården», och icke långt därifrån
står »Stalen», trotsande höststormarna. Stalen är en
hög, uppåt afsmalnande, skroflig klippa, liknande
en grof skorsten i ett nedbrunnet hus. I en rämna
på pelarens ena sida har naturen i sin nyckfulla lek
planterat en oxel.
Vi följa stranden. Stora, svarthvita fåglar med
små vingar och klumpiga, spolformiga kroppar flyga
upp från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
