Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några drag ur folkets lif i Skellefteådalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter vårandens rastlösa slit inträder en hvilotid
i de röda gårdarna.
Hästen får den bågformiga högtidsselen på, och af
bär det på gästning hos vänner och fränder. Nu tänder
solen dalbons rörande kärlek till hans »sommare», som
han så smekande kallar den korta soltiden här uppe,
solen, som dag och natt innesluter dalen i en lång,
ömhetsflammande eldblick. Sofver folket grundligt om
vintern, så ger ingen sig tid till det nu. Småbarn
och spetsörade hundar tumla klarvakna om till klockan
12 och 1 på natten. Alla skola se, ja, höra, hur
det växer. Nu kläder porsen (Ledum palustre), den
föraktade stackarn, som endast geten annars värdigas
nosa på, alla starrmyrar och svartstubbiga svedjeland
i hvitskimrande brudslöja. Nu draga spädgröna
årsskott likt ett muntert leende öfver furors och
granars allvarstunga drag, och alla små illande
röda kottar skratta högt i himmelens sky af baraste
lifslustighet, där de sitta ute i grenarnas toppar. Nu
ringa linneans blekröda klockor in solhelg i skogen,
och pyrolans hvita blomspira nickar sakta takten. Nu
blänker det fattiga lingonriset likt puraste silfver,
och de sorgesvartaste skogstjärnar glittra och le af
idel solfröjd. Nu stiger bloden varm i människornas
hjärtan, nu lyftes allt vintertungt och styggt af
deras sinnen.
Skulle ej dalbon älska sin »sommare»!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
