Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några drag ur folkets lif i Skellefteådalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven af norskt ursprung, då dalbon i de flesta fall
gör sina hästköp på någon af marknadsplatserna i
Lappmarken, där samfärdseln med Norge är liflig.
Endast i vildaste rus misshandlar han denne sin trogna
tjänare och behåller honom gärna till döddagar, såvida
ej hästbytardemonen far i honom. Häst- och klockbyte
äro skellefteådalingens båda stora passioner. Släck
lika gärna skogsbrand i rykande storm som hans åtrå
att fara till bytar Jonkes gård.
Bort från brådaste vårand, hetaste timmerflottning,
jäfvaste vinterkörslor måste han då, kosta hvad det
vill.
Men på Jonkes gård är där lif och rörelse. Han
är också mannen till att fägna de vägfarande. På
långbordet mellan fönstren i köket fattas aldrig smör,
ost, fettpalten eller halftjockkakor. Och kask på
kask i rart saltkaffe sköljer ner det säfliga talet
om väder och årsväxt. Inte ett ord om hästar. »Var det
likt det!» – Nej, Jonke vet allt att sköta sitt folk.
Först när han ser otåligheten fara som brinnande
hyfvelspån genom kroppen på de gästande, kan han
föreslå att de skola gå ut och se på gårdslindorna. I
förbifarten låter han då ett eller annat hånord
falla om deras hästar. Nej se, annat slag är det då i
hans. De hetaste haka tag häri. – Kunde de ej blott
få se på dem? Å jo, det torde väl kunna gå för sig,
kommer med väl spelad likgiltighet Jonkes motvilliga
svar.
Och när så dörren öppnas till detta trollstall, är det
klokaste par bondögon färdiga att i en arsenikgödd
»stakrake» se en sprakfåle. Sin egen präktiga
sexåring och pengar därtill vill han gärna ge för att
bli den lycklige ägaren af så stolt ett djur. Och så
går det till, att Jonkes pung blir allt stinnare och
stinnare, under det bondens blir tommare för hvar
gång han gjort den farliga färden till dennes gård.
Men slätt stode sig bonden både i helg och socken,
om ej fåren funnes i kätten. Det är ju de, som skola
bestå materialet till hans vadmalskläder, hvilka här
i Skellefteådalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
