Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Gagnef i Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att för en kulla finns intet lyckligare och kanske
också betydelsefullare än hennes fäbodtid. Visst kan
hon längta och ha det svårt, men den tiden blir ändå
hennes ljusaste och vackraste minne, frihetstiden i
skogen, högt öfver bygden och allt tungt där nere,
ensam med storheten, tystnaden och sig själf. – Inte
så alldeles ensam ändå! Uppför den höga backen ligga
andra stugor, hvar och en med sin kulla, sina kor,
sina filbunkar, och emellan stugorna gå locktoner och
rop under de många dagliga bestyren. Starkast klinga
de väl tidigt om morgonen, då kullan i den öfversta
stugan löser sina kor och i spetsen för dem går utför
backen in i skogen. När hon börjat, då veta alla,
att deras tur kommer. Eftersom den första går fram,
sluta sig de andra till, hvar och en lockande på sina
djur. Det blir till ett långt, brokigt tåg mellan
gärdsgårdarna och granarna, och till den, som står
kvar uppe i backen, stiger en stark kör af toner
och rop, af skällornas klang och kornas bölande. Den
ljuder längre och längre bort, går in i dimman och
skogssuset, men dör inte, utan ligger kvar som en ton
och en aning. Där inne i skogen vandra nog än »ronda»
och »besta», och man kan om mörka höstkvällar höra
gastens klagande barnskri. – Jag tänker, att från
sommarlifvet där uppe stammar mycket af hvad dalfolket
gifvit oss att beundra och vara glada åt.
Men vi sutto ju kvar på vår trappa! – Det börjar
glittra så grant rödt och gult borta i kröken af
björkallén, och fram mellan stammarna drar ett
brokigt följe förbi oss! – Som sägner om prinsessor
och hjältar, om trolldom och helgon och äfventyr synas
de oss. De höra samman och bli till ett med naturen
och kvällen omkring. Det är skördefolket, som vänder
åter från arbetet, och så komma de hvarje dag från
det de första klöfverängarna slås, till dess de sista
hafresnesarna köras in. – En lång vagn, där hjulen
gå som i sufflett, dragen af en liten kortmanad,
ölsoppsfärgad dalhäst med den finaste lilla mun,
ty han behöfver aldrig betsel, kommer först. Den är
fullastad med räfsor och liar, som sticka upp mellan
de röda ärmarna och gröna tröjorna på alla dem, som tätt
hoppackade sitta och stå på vagnen. Där är både far och mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
