Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många och långa gillen — där icke bibelspråk och fromma
erkännanden flödade mellan maträtterna och skålarna. Han
stod tydligen väl med de allra högsta makterna och
väntade sig inga obehag från dem. Men han gick och
funderade på om icke andeväsen af lägre rang skulle vilja plocka
ifrån honom hvad de högre förlänat honom. I detta afseende
var han verkligen rätt mycket misstänksam. Det fanns
visserligen äfven »godenissar», som ville huset väl, men det
fanns ännu flera bäckahästar och skogsnufvor och
kyrkogrimmar och troll i backar och grafhögar. De sistnämnda
kunde vålla vägfarande små förtretligheter, hästarna kunde
skrämmas och seldonen gå sönder och ett ännu odöpt barn
kunde förbytas. Öfverallt misstänkte man kitsligheter af
grafsuggor och varulfvar, mara och pysslingar. Men man
hade dess bättre också medel att klara sig emot försåten.
Man lade stål i kors, man sköt på husens sylastenar, och
man spottade tre gånger å rad. Tre gånger var det i
teorin; i praktiken nöjde man sig med att göra det endast
en gång, att icke den värdefulla källan skulle utsina.
När hans tid var ute, lämnade sig skåningen åt de ovissa
ödena med fatalistens jämnmod och på samma gång med
en praktisk omtänksamhet in i det sista, som verkligen var
storslagen. Det finns en berättelse om ett statarfolk, som
fick besök af grefvinnan på gården emedan statarn låg på
sitt yttersta. Hon ville höra hvad hon kunde göra för dem.
Statarhustrun fick då ur sig ett förläget: »Om hennes nåd
ville vara så go´ och bevista begrafningen», och den döende
tilläde: »Men bara i all tarfvelighet!»
Skåningens lugn som gjorde sig gällande i lifvets alla
förhållanden, kunde stundom taga sig rent sublima uttryck. Bland
många goda skånska historier berättas sålunda äfven den om
skjutsdrängen, hvilkens hästar fallit i sken, och medan
vagnen slängdes fram efter vägen skämtsamt vände sig om mot
den förfärade resenären och sade: »Nu går de’ ledi’t».
Hur var det slutligen med de gamla skåningarnas
känslolif, och hade de något skönhetssinne? De voro glada i
sommargröna ängar och i blomster med kraft och värme i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
