Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
OTTO VON FRIESEN.
Det är Bjare alltså som utfört vården öfver sin son Våmod.
Det är han, som med stolt själfkänsla visat samtid och
eftervärld, hvilken djup och omfattande kunskap han ägde i
forntidens och dåtidens runolist — såsom vi ofvan sågo, är det
ej mindre än sju olika arter eller bruk af runskrift, som han
betjänar sig af. Han har också velat ge en proflista på den
mängd forntida kväden och sägner, han hade på sin
repertoar. Han var skald alltså i detta ords ursprungliga
betydelse: sagoförtäljare och deklamatör.
Rökstenen blir med detta sätt att uppfatta den,
invänder kanske läsaren, mindre en minnesvård öfver den döde
sonen än äfver ristaren-fadern. Ja, det är i själfva verket
under vikingatiden ganska vanligt, att de lefvande ombesörjde
sina egna vårdar. Så läses å en präktig runsten, som nu
står rest på planen framför museet för nordiska fornsaker i
Uppsala, följande ord: Vigmund, den högst konstförfarne
mannen, lät rista dessa runor till minne af sig själf. Gud
hjälpe Vigmund skeppsbefälhafvarens själ.
Läsaren har af ofvanstående rader fått en, såsom jag hoppas,
något så när konkret uppfattning af innehållet af vår
forntids utan jämförelse märkligaste runinskrift. Den ensam
ådagalägger oemotsägligt, om vi nu icke också ägde andra
vittnesbörd därom, att Sverige ägt en till form och innehåll
likartad diktning med den, som Norge och Island ha
bevarad i t. ex. de frejdade eddasångerna, och med den, som
för den danske häfdatecknaren Saxo grammaticus utgjort en
af hufvudkällorna till den skildring, han gifvit af sitt
fäderneslands historia allt från den grå urtiden, då Dan gaf danerna
och Danmark sitt namn, ned till Knut, Valdemar den stores
son. Och det skulle ju ha varit högst märkligt, om
svenskarna, som Tacitus redan vid vår tideräknings början
skildrar som ett folk, mäktigt genom män, vapen och flottor
och som, såsom arkeologin visar, sedan årtusenden stått i
den lifligaste beröring med sina grannar, endast tagit intryck
af dessa grannars materiella odling, men icke af deras andliga.
Det svenska konungadömet, hvilket, såsom en norsk forskare
nyligen med styrka framhållit, utan allt tvifvel är den tidigast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
