Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanke härpå. Återkommo vi så till den stora frågan, huruvida
en sko kunde erhållas. Till sist funno vi väl en sko, som,
om ock mycket för stor, likväl såg något så när användbar
ut. Gårdens folk tycktes ha mycket stor respekt för Skys
bakben, och då jag själf icke genomgått hofslagarlära,
kompromissade vi oss därhän, att jag höll i benet och en af karlarna
slog i sömmen. En ytterst tarflig måltid, bestående af
tunnbröd, smör och dåligt kaffe, och vi sutto åter i sadeln,
företrädda af en ny vägvisare, vid namn Per. Denne var en
treflig härjing om ett par och tjugu år, som gick där trygg
och säker med ett stort muskedunder på axeln. Hans trygga
och lugna väsen bortjagade all trötthet och allt vankelmod,
och med friskt mod satte vi åter kurs på kärren. Dessa
voro ingalunda tillgängligare än förut. En af mina
ridkamrater sjönk en gång, då hon ledde sin häst, till midjan ned
i ett sumphål, och för öfrigt var marken till och med för de
vana fjällhästarna icke utan fara. Så berättade vår vägvisare,
att vid ett af de ställen vi passerade en fjällhäst för någon
tid sedan gått ned sig och först efter mycket stora
svårigheter blifvit upptagen. För öfrigt lära dessa små fjällhästar
ha en märkvärdig förmåga att uppsöka små tufvor, där de
erhålla ett säkrare fotfäste. Takten är härvid försiktig skridt.
Det var först när vi ridit flera mil, som våra hästar så pass
vande sig vid kärren, att de vid de fastare mossarna utan
alltför stort besvär kunde förmås till en något så när lugn
skridt.
Så tog ändtligen kärrmarken ett slut, och vägen började
stiga upp mot Rymnäsvallens fäbodar. Någon upptrampad
stig kunde öfver hufvud taget sällan skönjas, och hvilka
kännemärken som ledde vår Per på hans bana, det är oss
obekant. Plötsligt stannade han lyssnande. Bruset från en
porlande källa skulle nu angifva riktningen för färden. Vi stodo
i andlös spänning. Klockan var nära 11 på kvällen. Skulle
vi vara på villovägar? Pers vana öra upptäckte dock källan
långt före oss, och så bar det allt brantare uppför. Hade
vi förut dragit en suck af lättnad, när kärrmarken var öfver
och vi fingo fast mark under fötterna, så dröjde det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
