Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
WILHELM PETERSON-BERGER.
matsäck och börja utan dröjsmål den egentliga bestigningen.
Denna är lätt: efter en timmes relativt bekväm klättring upp
förbi jökelporten och längs stupets kant står jag på
Storstötens topp. Röset är rest alldeles vid branten; jag kan
naturligtvis inte låta bli att lägga mig raklång på magen
och titta ned i afgrunden, där just i detta ögonblick två
stora örnar sväfva omkring. Och naturligtvis måste vi välta
ned större och mindre stenar: först när vi med blicken följt
deras fall, hört de sällsamma, djupa orgeltoner deras rotation
framkallar, sett dem försvinna bakom oväntade afsatser,
splittras mot oskönjbara utsprång och till sist hamna nere på
jökeln, upprifvande skyar af snö — förstå vi rätt, hur
gigantiskt tilltagna klyftans mått äro. Verkligen »gletscherhaft»!
Men medan vi roa oss, blir himlen vred. Sunnanvinden
kommer sopande med mörkblå regnskyar och schasar i en
blink bort det vackra vädret. Vi hinna blott kasta en sista
blick öfver det väldiga panoramat Jämtland—Härjedalen—
Dalarna—Norge, innan regnet faller ned sin disktrasfargade
ridå och drifver oss att anträda nedstigningen. Skurarna
bli korta och nyckfullt öfvergående, men — nu ha vi i alla
fall varit uppe på toppen, och dessutom äro vi hungriga.
Nere i hyddan hålles kafferast och lunch, och så tillbaka
till Ljungsjökåtan igen. Skurarna ha upphört, men himmeln
ser föga lofvande ut och rynkar pannan med en alldeles för
öfverdrifven högtidlighet.
Mieskebäcken 20 juli.
De båda sista nätterna vid Ljungsjöarna blefvo rätt hårda
prof för vårt goda lynne: kåtans yttre täckning var inte
vidare tät, men regnet — det var tätt och ihärdigt, och vi
fingo åter erfara den tvifvelaktiga njutningen att vyssas till
sömns af regndroppets rytmiska smällar på uppspända
paraplyer. Glada voro vi därför att fa bryta upp och bege oss
en mil åt nordväst till den i Handölsån utfallande
Mieskebäcken, som snarare är en å. Här, ej långt från Sylarna —
sylhyddan påstås vara endast en mil aflägsen — ligger
midt-på släta fjället en ordentligt timrad liten stuga, uppförd till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
