Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
P. BURCHARDT.
tyngre än de andra, använde den lösa hästen och red först
öfver. Det forsade om hästens ben, och flera gånger trodde
jag, att hästen skulle snafva mot de stora stenarna på
flodbottnen, men det gick bra. Efter mig följde Osvald på
klöfje-hästen, ledsagad af Olof Daniel, hvilken som vanligt vadade
bredvid hästen. Som denna häst var äldre och sedigare än
den andra, flck han ensam gå tillbaka till andra stranden,
där Hedlund tog emot honom och hjälpte Fred att stiga upp.
Äfven denna gång gick det utmärkt, men då hästen skulle
gå tillbaka andra gången, vägrade han bestämdt, och
Hedlund blef tvungen att vada öfver. Edvard och Jakob sluppo
denna öfvervadning, ty där uppe var älfven isbelagd.
Vi kommo nu till en lång sandås, som sträckte sig mellan
de båda höga fjällryggarna på ömse sidor om oss och paral-
o
lellt med dem. Asen var pyramidformig och dess topp var
jämn och platt, så att den nästan liknade en anlagd
landsväg. På denna togo vi oss fram med god fart och hunno
slutligen vid tvåtiden på natten till den svenska fjällhyddan,
en mycket oansenlig stuga, uppförd af bönderna i Klimpen
utan något som helst statsanslag. Här åto vi några
smörgåsar och drucko kaffe, hvarefter vi icke längre läto
af-skräcka oss af fruktan för sängkamrater, utan höllo till godo
med sofplatserna. Klockan 5 på morgonen begåfvo vi oss
åter i väg. Landskapet var alltjämt detsamma, snöhöljda
fjällmassiv med små dalgångar emellan, där dock ingen annan
vegetation förekom än dvärgbjörk. Till och med nere i dessa
dalgångar var ännu så vinterlikt, att vi ungefär halfva vägen
måste vada i snö, hvilken dock lyckligtvis var så fast, att vi
icke sjönko ned alltför djupt.
Litet längre fram på morgonsidan hörde vi plötsligt
hundskall alldeles i närheten af oss. En af bergsborna påstod,
att det var räfven. I nästa ögonblick ropade någon: »Se,
där springer han!» Och mycket riktigt sågo vi alla en
stålgrå räf springa uppför en höjd, där den ett ögonblick satte
sig och såg på oss och uppgaf ett skall, hvarpå den försvann
i ett hål. Då vi kommo till platsen, funno vi en mängd
hål och hörde tydligt, huru räfungarna skällde, men som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
