Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ONSALALANDET.
77
ven ägare af gården Lyngås. Så förenades släkterna Lund
och Schale, och granngårdarna Lunden och Lyngås ha sedan
dess gått i släktarf ända in i vår tid.
Schalesläkten torde vara en af västkustens både äldsta och
mera betydande; många aktade män ha utgått ur den och
många med äfventyrsskimmer kring sitt namn. Så berättas
om Ingela Michaelsdotters man, nyssnämnde Anders Schale,
att han en dag under danska kriget, då han som
dykeri-kommissarie bevakade stranden, varseblef en bemannad dansk
båt, som tydligen ämnade landstiga för att plundra. Med
sina söners hjälp satte han i hast kläder på en mängd
stakar, som från bergskrefvorna togo sig ut som beväpnade män,
en liten kanon, laddad med skrot, släpades upp på berget
tätt invid gården Lund; när fienden var lagom nära
stranden, aflossades skottet och träffade midt i båten. De
förfärade danskarna trodde, att hela kusten var besatt af svenska
trupper, och flydde fortast möjligt.
När en af sönerna, kapten Schale, flera år därefter en
gång kom med sitt skepp till Köpenhamn och fick lots
ombord, såg han, att denne endast hade ett öra. På förfrågan
hur det andra förlorats, berättade dansken, att han för en
del år sedan med en dansk örlogsman kommit till
onsala-landet för att plundra; men stranden och alla klippor
vimlade af soldater, och en väldig kanonad hade varit nära att
borra dem i sank: »Då afslet den svenske satanas mitt öra!»
Kapten Schale fröjdade vid hemkomsten med denna
berättelse sina fränder på Lunden och Lyngås.
Genom gifte inom Schalesläkten ha de båda egendomarna
sedan ett par årtionden kommit att tillhöra kapten Hulthén,
som öfverlämnat den förra åt sin unge son.
Upp till Lundens ljusmålade hufvudbyggnad leder en
vacker poppelallé; för fönstren äro fina gardiner, på
gårdsplat-sen flaggstång och häckarna äro väl klippta och täta. Det
är just en sådan gård, som jag skulle velat kalla »ett
folk-högskolehem», och till min öfverraskning fick jag också höra,
att den unga frun, som styr och ställer så vackert och
duktigt här, genomgått en folkhögskolekurs i Vessige. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
