Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi på kanten af stora, gapande remnor i berget. Men inte
ett ögonblick tvekade någon af oss att lämna fjället
obestiget, nej, visst icke. Det gällde bara att hålla sig lugn. —
På toppen! Experimentet hade lyckats! På väldiga, farliga
omvägar hade vi kommit dit, hvita af is och snö. Vi voro
på toppen af Snasarna. — Det hade slutat att snöa. Solen
lekte titt-ut därborta bakom fjälltopparne. Luften var hög
och klar. Ovädret hade dragit längre åt norr. Hela fjället,
så långt vi kunde se, var hvitt af nyfallen snö. De små
videbuskarna, som nyss tiggande tycktes bedja om lifvet där
nere på sluttningen, hade nu obarmhärtigt begrafts. — Ha
ni sett utsikten från fjället en vacker vinterdag med hög,
klar luft? Det står ej till att rätt beskrifva. Det var
oändliga vidder, oändliga skogar, glittrande, frusna fjällsjöar,
fjällbäckar med isfangna fall, något enstaka kyrktorn från en
kyrkby långt borta, somligt så oändligt litet, annat så
oändligt stort, men allt så gudomligt vackert. Det var utsikten
från Snasarna. — Men tyst, var det icke någon som sjöng
där i fjället? Ekot mångdubblades bland bergen — så
vackert. Det var vår förare, som åkte långt därnere. När vi
kommo ned till honom igen, var han lika tyst och taordig
som förut. Hvad den mannen var oss underlig. Nu bar det
af nedför igen i yrande fart och munterhet i sinnet. Det
gick fort öfver öfversnöadt vide och dvärgbjörk. Ibland
hisnade man vid det väldiga djupet nedanför. Nere i Enafors
rastade vi vid en varm brasa och rykande glögg hos
stationsinspektoren, tills tåget till Storlien skulle komma. Vi voro
trötta och genomvåta.
Hemåt––––––
Jag sitter vid kupéfönstret. Det blir kväll. Och tåget
rusar genom jämtebygd, och aftonsolen sprider rosenskimmer
öfver fjällen. De glada dagarna från fjällen äro minnen blott;
men det är minnen som aldrig dö, det är minnen för lifvet.
Och tåget rusar framåt alltjämt. Det skymmer. Men
dimmor gå upp öfver fjällen. Det är bara för att afskedet af
dem inte skall vara så svårt. — Nu passera vi Östersund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
