Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
GRETA BERG.
mar, tills det regnat slut, och undfägnades under tiden med
middag.
Vi hade nu nått det nordligaste Värmland och därmed
var vår vandrings egentliga mål uppnådt, nu återstod blott
hemfärden, som skulle tagas genom Västerdalarna. Men
för att komma dit, var det oundvikligt att gå öfver ett hörn
af Norge. Därtill hade vi under dåvarande omständigheter
föga lust, men begåfvo oss emellertid af vid 6-tiden och
vandrade i aftonsolen genom en vacker barrskog, hela tiden vid
västra stranden af älfven, som alltemellanåt forsade hvit
och yster. Vi trodde, det skulle gå lätt att hinna till
Rör-bäcksnäs i Dalarna, men funno snart, att vi grundligt
misstagit oss. Efter att vid riksröset ha tagit farväl af Sverige,
vandrade vi en half mil utan att se en gård eller möta
en människa. Andtligen voro vi framme i norska
gården Rundflon, där vi bådo om vägvisare för att fortsätta
färden, som nu skulle gå österut genom skogsmark, öfver
riksgränsen in i Dalarna. Försmädliga leenden och
hånskratt blefvo vårt enda svar. Att ’svenske dame’ på kvällen
skulle bege sig in till Sverige på den oländiga vägen syntes
vara något så oerhördt lustigt, att det dröjde en god stund,
innan någon befanns villig att ro oss öfver älfven — här
kallad Tryssilälfven — och följa oss ett stycke. Efter en
god timmes väg kommo vi till nästa gård, där vi skulle fa
ny vägvisare. Här upprepades alldeles samma sak, men med
det resultat, att vi lämnades att ensamma leta oss fram
genom skogen på en otydlig stig, som ofta förgrenade sig eller
nästan försvann, då den bar öfver vida myrar. Ingen ville
följa oss och ej heller erbjöds kvarter. Efter det ovänliga
mottagandet längtade vi hem till Sverige och påskyndade
våra steg, trots regnet och den tilltagande skymningen noga
läggande märke till vägen för att kunna hitta tillbaka
åtminstone, om vi skulle gå vilse.
Efter ett par timmar kommo vi plötsligt: till några små
grå stugor på en öppen plats i skogen. Det var en säter.
Inne i kokhuset letade vi fram en liten rar gumma som, när
hon fick veta hvilka vi voro och hvart vi skulle, tog oss ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
