Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VANDRING GENOM VÄRMLANDS FINNSKOGAR. 225
på trappan och visade oss rågången, den efterlängtade
riks-gränsen, som gick fram alldeles vid husknuten. På andra
sidan var stigen tydligare, och det dröjde icke länge innan vi
kommo till den första svenska gården, Kroksäter. Klockan
hade blifvit n och regnet öste ned, men trots den sena
timmen mottogos vi med största vänlighet. En brasa
tändes på den öppna spisen för att torka våra kläder, en flicka
skickades ut efter mjölk åt oss, innan vi visste ordet af, rena
lakan togos fram och så börjades bäddandet med en fart,
som om detta hade hört till de hvardagligaste företeelser.
För en bäddades på golfvet och för två i en stor bredsäng.
Allt var förvånande rent och snyggt, och vi voro mer än
tacksamma att slippa öfvernatta i skogen i hällregnet.
I den ensliga gården i vildmarken hade vi funnit ett
gladlynt och gästfritt folk, som nästa morgon hade mycket att
fråga och berätta, medan vi väntade på att regnet skulle
sakta af, innan vi gåfvo oss ut igen. Det dröjde ett par
timmar, och dessförinnan hade vi hunnit äta frukost med
både laxöring och välling och två gånger dricka kaffe med
dopp, ty sådant hörde till gästfriheten. För alltsammans,
både logi och mat, begärdes 75 öre eller 1 kr. för oss alla
tre, om vi inte ansåge det vara för mycket! Dessutom
erbjöd sig gubben att följa oss ett stycke på vägen till
Rörbäcks-näs. Denna ledde fortfarande genom skog och öfver myrar,
men var här så pass bred och lätt att hitta, att gubben efter
en stund lugnt kunde vända hem. Vi hade en dryg mil till
Rörbäcksnäs, och jämfördt med en landsvägsmarsch var det
en tämligen tröttsam väg, där man öfver vida myrar måste
balansera på hala, runda, ofta endast armstjocka stockar, som
på sina ställen till och med försvunnit under myrvattnet.
Vi tänkte på folket där borta i den ensliga gården, som
under alla omständigheter och årstider måste färdas fram här
för att komma i beröring med andra människor. Visserligen
var det närmare till folk på norska sidan, men så var vägen
i stället sämre, och när det t. ex. gällde begrafning eller
bröllop, måste man ju alltid fram till Rörbäcksnäs. När
vi tänkte på allt detta, voro vi förvånade att ha funnit
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1907.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
