Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
byn — rast där några minuter för att beskåda utsikten öfver
denna »Dalarnes kanske vackraste skogssjö», som
resehandboken förtäljer. Och vacker är den med holmar och uddar,
blänkande i skogsvidderna — men nog syns det mig litet djärft
att kalla vare sig den eller någon annan vackrast. Ingen har
sett alla, och i alla händelser bli sådana jämförelser alltid
orättvisa och alltså oriktiga.
Vidare uppåt vildmarken — snart endast klöfjeväg,
bitvis högst på en ås, en hvass skogbeväxt kam med branta höga
sidor, med myrar vid brantens fot till vänster och skogsdjup
till höger och med Lyån brusande osynlig där nere i det
gröna djupet. Rast vid Hirsäla fäbodar — god mjölk och
samspråk med ett trefligt gammalt par, som går där och
pysslar hvar med sitt i stugorna på gräsvallen. — Åter i väg —
och Lyberget reser sig framför oss, mäktigt i skymningen,
med fäbodbyn Öjes Lyberget vid foten. Vi hinna dit vid
10-tiden — öfverallt är tyst, vi lyssna vid fönstren och höra
ojämna andedrag, alla sofva, och vi vilja inte störa sömnen;
upptäcka en tom och öppen stuga och krypa in där —litet
kallt och mörkt och ruskigt är där, sondriga rutor och trasor
och skräp, men i alla fall skydd mot duggregnet där ute och
hö i väggsängen..
Skönt är att nästa morgon få mat och värme i närmaste
stuga. Värdinnan en präktig gumma med två pojkar, den
yngste en liten godtemplarbroder, medlem af en ungdomsloge
nere i Öje. — Så i väg för att bestiga Gnupen — dit är stor
väg och lätt att hitta, säger gumman. Vi knoga uppför
branten, förbi Säljeklitten, en lodrät diabasvägg med tydlig
kva-derformig förklyftning, lik en urgammal slottsvägg uppmurad
af mörknade jätteblock — man väntar nästan en fönsterglugg
här och där och ett skyggt spejande ansikte i den, en
instängd bergtagen prinsessa eller en jättemö, som längtar ut i
solen, ner till människorna . . . Men hon dröjer och vi vandra
— öfver den branta snåriga Löiklitten, uppför och utför —
tappa vägen i ris och snår, hitta den och tappa den igen.
Stor väg, hette det, och bara 15 minuter! Och ingen Gnup
syns — han borde synas nu, eftersom han är Lybergets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
