Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott en långvarig och okonstlad syssla. .. Härtill kommer
att måltiderna bäggestädes äro täta och rundligen tilltagna,
språken ganska kuriösa samt hafvet öppet öfverallt kring
kusterna.
GB
Klockan var ännu inte 5 på morgonen, när jag purrade
mig själf och gick upp på Klintehamns däck för att se hur
vattnet låg. Novembersolen ilade alltjämt osynlig, gömd
bakom Gotland, hinsidan Östersjön, långt inne i Ryssland.
Där rullade ljusböljans purpurbräm — troligen ofvanpå
moln — fram öfver jorden, oss till mötes. Men öfver våra
hufvuden här ute på hafvet var det tindrande klart af de
många stjärnorna och en fin liten grad under noll. Ytan
låg alldeles slät, emellanåt i förbifarten vattrad af en kåre
från nordost, så oskyldig som när ett barn pustar till i
sömnen. Ibland kom en dyning, så matt och långsam, att
man riktigt kände på sig, hur trött den måtte vara af sin
långa väg, sedan den väcktes af vinden till bölja. När den
dänger mot skrofvet, brusar det till ett slag omkring bogen
och skrufven i aktern hörs starkare, rorkättingen slamrar
vid rorgängarens grepp i ratten. Men eljest glider båten
lik en sömngångare öfver sjön. Det känns som om ingen
vore vaken ombord eller på vattnet, och som sofve landet
i fjärran, hölj dt i sin kolsvarta kåpa. Men som ett par
dansande stjärnors blinkningar skjuta dubbelblixtarna från
Stenkyrkehuk storståtliga genom mörkret. Så siktbar är
luften. Där uppe i fyrens lykta sitter visst någon och vakar
och gnuggar sina ögon och räknar pendelslagen, timme
efter timme, tills det blir dag.
Tung som en baldakin af indigosammet hängde himlen
öfver Gotlands svarta hvila. Osynlig, i ett veck af det sof
vande landet låg Visby. Men med ens började det blinka
där borta, hvitt och kort. Och som ett diadem fasettslipade
kristaller lyfta sig ur dunklet stadens hundra skarpa ljus.
Vi nalkades. Det grydde. Hamnlyktorna släcktes, först
den röda, så den gröna, alla ljusen gingo ut och det blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>