Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öre för hela resan, men ändock var det nästan omöjligt att
få 1 o-talet fullt. Ända till sista dagen var jag oviss,
huruvida jag skulle få alla 10 med mig eller ej.
Tidigt på morgonen den 17 sistlidne juni begåfvo vi oss
emellertid af, och alla 10 infunno sig på utsatt klockslag. Nu
var resan således en verklighet och alla bekymmer voro
försvunna.
Barnens föräldrar skjutsade till Vimmerby, dit vi anlände
omkring 4 timmar innan tåget afgick. Under tiden besågo
vi den lilla stadens sevärdheter: kyrkan (in- och utvändigt),
läroverkshuset med dess arkiv, den nya samskolebyggnaden
o. s. v. Särskildt roades de unga resenärerna af att betrakta
läroverkets djur-, växt- och stensamlingar. Efter intagen
för-friskning på en kafferestaurang ställde vi våra steg mot
stationen, där tåget redan väntade, och om några minuter
började den så mycket efterlängtade järnvägsresan. Åtskilliga
elever hade aldrig förr »åkt på tåget», hvarför de första
milen af resan föreföllo dem som en dröm; de riktigt strålade af
hänförelse och lycka.
Långt innan det var faktiskt bestämdt, att vi skulle resa,
hade barnen lärt sig namnen på stationerna mellan Vimmerby
och Stockholm, och jag hade på förhand uppgjort en
förteckning öfver märkliga platser, orter, sjöar och byggnader utmed
järnvägen, hvadan nästan alla voro tämligen hemmastadda i
hvad de skulle bese.
Under ideligt »tittande» genom kupéfönstren besågs södra
Östergötlands leende och omväxlande taflor, och esomoftast
hördes utropen: »O så vackert här va’!» »Ä’ dä Åsunden?»
»Ä’ dä Järnlunden?» »Ä’ dähär Opphems mosse?» o. s. v.
Då vi nalkades Linköping skrek en pojke till, så nästan
alla i kupén hoppade upp från sina bänkar: »Titta, där ä’
domkyrka’!» Och verkligen syntes icke Sveriges måhända
vackraste kyrktorn sticka upp sin smärta spira mot den
azur-blåa sommarhimmeln.
I Linköping gjordes under bortresan endast ett kort
uppehåll, hvarför staden då ej närmare kunde tagas i betraktande.
Vi befunno oss snart åter i järnvägskupén — i trängseln. Ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
