Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1763 af premiäringenjören vid k. gränskommissionen på 1750-talet
Nils Marelius fanns en liten bit härifrån in på norska sidan ett
vägmärke med påskrift: Till Gäfle 41 */* mil- Troligen finns äfven detta
ännu kvar för kommande besökare att konstatera.
Vägstolparna, af hvilka en finnes afbildad, äro af furuträ, uppställda
i rös af sten och äro af tidens tand och den skarpa fjällvinden fårade
och slitna, men någon vidare inskrift än möjligen någon bokstaf har
ej kunnat återfinnas.
Troligen hafva de utgjort vägmärken samt milstolpar Dessa båda
stå på en half mils afstånd från hvarandra, den ena från det i dessa
nejder liggande högfjällspensionatet Fjällnäs på vägen till sjön Bolagen,
den andra ej långt
från ofvan nämnda
riksrös, SV. om
Rutens norra topp.
Där vägen
grenade sig vid
Tänn-ån gick den
sydligare grenen i
väster öfver
Muggsjöarna till
Nordviken vid
Fae-mund. Vid
Muggsjöarna träffade
denna väg en
dylik från Tännäs,
VÄGMÄRKE PÅ RUTFJÄLLET, NÄRA RIKSGRÄNSEN. hvilken följt Tänn-
Ed. Bäcklin fot. e
an men soder om
Tännsjöama vikit upp i fjället söder om Rödfjället. — I sammanhang med
påminnelsen om dessa gamla vägar torde kunna påpekas att ännu lefver
i folkets mun i dessa trakter traditionen om Storstubbmyren, en myr
eller däld belägen -mellan Hamrafjället och Långå skans, hvarå finnas en
mängd ovanligt höga stubbar härstammande från timmerhygge någon
snörik vinter. Dessa stubbar skola enligt traditionen under ett krig med
Norge ha skrämt norrmännen, som tagit dem för svenska soldater.
Traditionen bestyrkes af berättelsen i »Den stora vreden» af Olof Högberg,
hvilken i 3:dje delen, sid. 202, berättar därom från krigsåret 1713: »Nu
lågo ett par kompanier norrmän längst nere i dalen och sköto uppåt bland
dessa stubbar så att barken yrde, men att inga svenskar voro där, ville
kaptenen (som från sidan åsåg detta) taga sakramentet på–-. Hvad
kapten Ertz som fortsatt iakttagare till sist kunde märka, var att de
fientliga skyttarna ryggade som i skrämsel och sträckte gevär som vid ett
angrepp från motsatta sidan. De hade sett en skara orörligt uppställda
svenska soldater, där det endast fanns stubbar.» J. Danielsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
