Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lustvandring i »Sveriges trädgård» af Rosa Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strax utanför staden finnas en del lämningar efter
Sölvesborgs slott. En murpelare samt några smärre rester af
källarhvalf, högt belägna på en vall. Af en gammal teckning
att döma synes slottet ursprungligen ha varit riktigt ståtligt.
Från slottet gjorde vi en tur till den närbelägna
folkparken, där bokarna stodo så tätt, att fullständig skymning rådde
där inne. En sådan park gör ej ett svenskt intryck på
upplänningar. Man tycker sig bestämdt försatt till andra sidan
Sundet.
Efter ytterligare en promenad längs hamnen ansågo vi oss
vara fullt på det klara med Sölvesborg, som, enligt en
infödings ord, »inte är så bekvämligt, men så mycket mera
naturskönt».
Västerut är två kilometer vacker väg till det förtjusande
Valje, sommarbostad för innehafvaren af Arups fideikommiss.
Här i lummiga bokskogar vid Saxavikens strand finnas flera
sommarvillor och vidsträckta promenader.
Följande morgon satte vi oss på tåget till Mörrum för att
bese laxfiskena där. Från Mörrums station gjorde vi dock
först en afstickare till Elleholms herrgård och kyrka, båda
belägna på en liten ö, omfluten af Mörrumsån.
Vägen dit var ganska god och en lång sträcka däraf kantad
med körsbärsträd, tyvärr redan skördade.
Det leder egentligen tvenne vägar till ön, den ena till
kyrkan, som är annex till Mörrum, den andra till
herrgården. Vi kommo på den, som ledde till kyrkan. Framme
vid målet spanade vi väldeligen efter denna — i början förgäfves
— men se, där låg den verkligen bakom en buske! Stor
var den således inte, men därinifrån hördes sång och
orgelspel, så det var tydligt att den användes. På min fråga, om
där hölls gudstjänst, fick jag till svar, »att det var bara en
karl där inne, som sjöng och spelade», hvarför jag steg
dristeligen på. Det lilla templet var helt naturligt mycket enkelt,
äfven till sitt inre, men på altartaflan stod Karl XII:s namnchiffer.
Från kyrkan var det endast några steg till herrgården,
Elleholms Hofgård, som den kallas. Mycket idylliskt
belägen, omgifven af trädgård och park samt omfluten af Mör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
