Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från en resa på Gotland sommaren 1907 af J. E. Ljungqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjuskraft, vänder gärna tillbaka. — Vid mina nu rätt många
resor till Gotland har dess vackra stad endast varit
genomfartsort för mig till det inre af ön, till dess myrar, som jag
nog känner bättre än Visby ruiner. Den här gången kom
jag emellertid att fastna i själfva entrén. Visby behöll mig
bortåt fjorton dagar, under hvilka jag väntade på uppehållsväder,
försökte invänta den riktiga gotländska solsommaren.
Visserligen få inte väder och vind hindra en naturforskare
i hans uppsåt, men för denna resas vidkommande hade jag
anledning — såsom konvalescent — att vara litet försiktig.
I stället för att genast ge mig åt ödemarken och myrarna,
stannade jag således i civilisationens sköte och hyrde in mig
på Tranhusgatan, i botaniska trädgårdens föreståndarboställe,
ty äfven där fanns »rum att hyra».
Den som gästar Visby och icke har mollusknerver gör
klokast i att hyra in sig på en icke stenbelagd gata. Bara det
att någon passerar ens fönster kommer en att reflektera öfver
de egendomliga ljudeffekterna i den gamla staden. Hvarje
steg mot trottoarplattan ger en stark och fyllig, dirrande ton
som från en basfiol. Kanske det delvis sitter i kalkstenen,
beror på dess struktur; men å andra sidan eller rättare å
bägge sidor utgöra de båda jämnlöpande raderna af gamla
trähus med deras i akustiskt hänseende gynnsamma, pittoreska
arkitektur förträffliga resonatorer. En sträng, den smala
kalkstenstrottoaren — ibland två — i bottnen af gatans
resonanskanal, — ett enkelt och monotont, men ej ointressant
instrument, som det bestämdt skulle löna sig att uppdela i flera.
Jag misstänker, vanvördigt nog, att det kunde bli en ny
generation kremonesare af de gamla visbyrucklen. Virket är under
sekler inspeladt och pröfvadt af väder och vind, och kanske
någon af Te Deum och orgelbrus vibrerande munk- eller
nunnesjäl bor där och suckar och längtar att göra sig hörd.
— Jag tyckte mig under sena kvällspromenader finna, att
hvarje visbygata eller gränd hade sin särskilda grundklang,
var stämd på sitt sätt, spelade sina melodier: så t. ex. Lybska
gränds och Späckrums muntra skepparslagdängor, S:t
Hansgatans skrå- och gillevisor, S:t Drottens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
