Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Johola af Erik Stårck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helst hade vi velat börja vår dagsmarsch tidigt, men vädret
afskräckte oss. Med stöd af våra erfarenheter från gårdagen
bestämde vi i stället, att regnet skulle upphöra senast klockan
tolf. För att hålla modet uppe till dess begagnade vi snart
sagdt hela förmiddagen till att utnyttja husets kulinariska
möjligheter. Mycket riktigt, det klarnade upp, och på utsatt
tid satte vi i gång. Vi sökte i afskedets stund intervjua
vårt värdfolk om Johola, vårt nästa nattkvarter in spe, och
om vägen dit, men de visste bara att det låg långt bort i
skogen och att vi från kyrkan till att börja med skulle följa
Norge-landsvägen till Hållandsbron.
Kyrkan är af trä och gör ett särdeles idylliskt intryck.
Den fyller snart sitt hundrafemtionde år. Redan vid
riksdagen 1731 gjorde riksdagsmannen och domaren Pehr
Pehrsson i Östmark underdånig ansökning, »att åt hemmanen
Östmark, Millmark, Sörmark, Långerud och någre Finne-Torp
måtte få byggas egen kyrka», men K. M:ts resolution och
nådiga bifall därtill utföll först år 1761. Den förste som
be-grofs på kyrkogården var Pehr Pehrsson, kyrkans tillskyndare
och grundläggare; det skedde på själfva invigningsdagen, den
2 juli 1765. Kyrkans inre är torftigt men på sitt sätt rätt
stämningsfullt. Här är det sed att för hvarje begrafning en
krans upphänges i kyrkans vapenhus och får hänga där tills
tidens tand formligen förintat den. Samlingen gör ett kuriöst
intryck, främlingen kommer att tänka på troféer, skalper,t
spolia opima — till landets barn kanske den talar ett annat
språk, som ger sedvanan en vacker hemul.
Men vi få icke rasta längre. Vår väg går fram genom
gröna hagar, blommande midsommarängar och doftande vallar.
Snart ha vi kyrkbyn bakom oss, dalbottnen blir trängre,
bergen sluta sig allt tätare omkring och trängas med
hvar-andra om utrymmet, de stiga allt högre, fängsla med
alltmera bisarra former, hvarje krök af vägen bjuder på nya
öfverraskande perspektiv, nya syner af oförliknelig fägring.
Det är en förväntansfull stillhet i naturen på denna
sommarliga åskvädersdag, icke ett blad rörs till sus, blott sorlet at
älfven når då och då upp till oss. Nu växer det sig står-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
