Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet stycke Norrland af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luften är tunn och spröd, inhöstadt är allt från åker och
äng, fälten hvitna och hvila under frosten, och den höga
sädeshässjan står tom invid gårdarna. Solen lyser blek öf-
ver byarna, som
knyta sig tätt
till bvarandra på
den sluttande
höjdplatån. Jag
minns
sommaraftnar här uppe
på den gamle
lappen Thomas’
hälla. Ju
närmare solen
kommer bergen, ju
mera svartna de,
medan vattnet
i älfven istället
får en allt
starkare guldglans och hustaken nere i köpingen försvinna som
under ett nät af strålar.
Då kan en dröm komma. Stenhusen där nere,
militärkasernerna, bankhuset, sjukhuset smälta ned och äro borta, de
gråa bondbyarna försvinna, släktena försvinna led efter
led, tusen år och tusen år igen äro borta, och solen skiner
öfver vildmarkens obrutna konungslighet. Dess strålar
uppsamlas af gyllne, lata eller brinnande rofdjursögon, som
plötsligt skälfva till och förskräckas.
Ty mellan skogens stammar gnistrar en rök, en eld flammar
vid randen af det breda, stridt rinnande vattendraget. För första
gången se de det första segertecknet från människan —
människan, som lärt sig att taga det skönaste af alla element, elden,
i sin tjänst. Människorna ha kommit; de bo i stenkulor, de
tillyxa sig vapen af sten och kläda sig i djurhudar, men i deras
bröst rör det sig redan ett begär att dyrka det, som är öfver
dem. Och därför ha de skapat sig en gud af det mäktigaste
de skådat, af det deras ögon ej tåla möta, af solen. —
NIPA VID ANGERMANÄLFVEN.
J. Videll fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
