Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några exempel på omedveten lapsk humor af Anders Jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jo», svarade bonden, »reversen är alldeles riktig, men
jag kan ej upptäcka någon borgen.»
»Nej, dom va int hejrne nu de som ville porge.»
»Ja, då blir det nog ingen affär utaf», förklarade bonden.
»Nej, tu får föll ha kvar geta di då», medgaf äfven den
andre och gick utan vidare.
Öfverdrift göra sig sällan lapparna skyldiga till, kanske mest
därför, att de i den storslagna natur, af hvilken de omgifvas,
ej lätt kunna finna jämförelsemedel för saker och ting inom
kulturvärlden. »En fjäll så stor som en tjörssa, ett dalgång
djup som en dike, flinta hård som en horn» äro därför — eller
ha varit karaktäristiska jämförelsesätt hos detta folk. Förf.
kom en gång en sen sommarafton till ett lappläger borta i
fjällen, tog in i en kåta och bad om härbärge för natten,
hvilket ock gärna och med nöje villfors. Under intressant
samspråk, medan kvällsvarden tillagades, började det åska
och ljunga, så att kåtan emellanåt upplystes af det elektriska
skenet. Och med anledning däraf började min värd omtala
huru hårdt åskan gick en gång förra sommaren, så hårdt att
han aldrig hört värre. Det ljungade först och främst så
förskräckligt, så att det blef så ljust, »alldeles som när man
tänder upp en ljus», sade han. Och när åskan slog till, så
smällde det så hårdt, alldeles som när man skjuter med en
bössa».
Vid utställningen i Stockholm sommaren 1897 var där på
Skansen äfven anställd en lappfamilj från Härjedalen,
Mårtenssons. Och då kung Oscar en dag kom dit ut och
träffade Mårtensson, frågade han bland annat och till den
sena-res stora förvåning huru den och den härjedalslappen mådde,
därvid nämnande några af de mera bemärkta vid namn, såsom
X., Y., Z. Efter beskedet att de lefde och mådde bra,
frågade han ytterligare: »Super X. lika mycket än?» Det gällde
förstås en i hembygden notorisk backidyrkare af rang, men
Mårtensson, som nu blef ännu mer förvånad och ej gärna ville
säga ett ofördelaktigt ord om en annars god granne, afgaf
därför följande försiktiga svar:
»Ja, jag tror inte att han är alldeles absolut, inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
