Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldersminnen i Hälsingborgstrakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
O. A.
fade i centrum af Tinkarpshögen. Denna kista (plan fig. 16)
var — såsom alltid är fallet med hällkistorna till skillnad från
gånggrifterna — bildad af tunna flata hällar. Den var 3
meter lång (i N.—S.), men endast omkring 60 cm. bred
innantill. Under det den norra ändan tillslöts af en stor häll, var
den södra utan häll, något som ofta förekommer i dessa
grafvar; det är tydligen ingången som därmed markeras.
Taket, alldeles doldt af högen, bestod af 4 flata hällar (fig. 7).
Kronprinsen gjorde den intressanta iakttagelsen, att tre af
dessa hällar passade ihop, i det de voro klufna ur ett
rullstensblock af nära 1 m:s diam.; hoplagda tedde de sig som
fig. 18 utvisar. Äfven de två nordligaste hällarna i kistans
östra vägg passade ihop sinsemellan. Denna klyfning af
gråstenshällarna har säkert skett med hjälp af eld, hvarom spår
buro vittne. Denna kista är liksom Gantofta-gånggriften
flyttad till Hälsingborgs museum.
I kistan, som var fylld med sand och grus, hittades på
bottnen delar af åtminstone ett människoskelett samt en vacker
flintdolk och tre små flintpilspetsar med hullingar (fig. 19).
Från hällkistornas tid torde den botten af en liten hydda
härröra, som d:r Wibling påträffade i kanten af ett grustag
inom Råa samhälle, nära stranden. Flera flintdolkar ha
nämligen hittats i närheten. Hyddans låga läge tyder på att
hafvets nivå vid den tiden sjunkit till ungefär den nuvarande
(jfr. Wibling i Fornvännen 1908).
I Tinkarpshögen funnos ofvan och utomkring kistan
senare grafvar med brända ben från bronsåldern. Talrika
grafvar från sistnämnda period innehöllos i den samma år
undersökta högen vid Sperlinge under Kulla Gunnarstorp. Men
vi kunna nu ej gå närmare in på dem; vi ha redan
genomlupit ett par tre årtusenden, och det kan ju vara en
tillräcklig turistvandring för denna gång.
Vi vilja blott till sist, där vi stannat uppe på strandbrinken
vid Tinkarp, ännu en gång kasta blicken öfver Sundet till
»utlandet», till Själland. Det är närmast därifrån som den
gamla kultur, hvars olika faser vi här skildrat, kommit öfver
till Skåne. Men sitt ursprung har denna kultur vida fjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
