Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ ÖMSE SIDOR LANDAMÄRET.
89
sjön, och slutligen också därför hvarandras banemän. Men
de flesta berättare låta dem lefva där i god sämja,
användande sina bössor blott till att jaga och till att i all
vänlighet släcka ut hvarandras ljus om kvällarna, då de gingo till
hvila i sina klippsängar, tvärsöfver den 1 km. breda sjön,
eller till att på lika långt håll skjuta bort ett mynt, som den
ene brodern höll upp mellan två fingrar, och naturligtvis
alltid utan att skada. Någon matbärerska behöfde de ej, ej
heller den båt, uppteckningarna omtala, ty när hungern satte
åt dem, kunde de rida på vattnet fram till Stacked! Ärg
från deras i Kurigsäters gamla kyrka upphängda värjor hade
läkande kraft och kunde bota flera slags sjukdomar (i
synnerhet engelska sjukan), om man under vissa formaliteter
hämtade däraf efter solnedgången. Men man fick endast
»låna» däraf, så mycket som behöfdes, och om man »tog»,
d. v. s. i akt och mening ätt behålla efteråt och utan att
uttryckligen anhålla om »lånet», då fick man med junkrarna
själfva att göra, hvilka ej lämnade någon ro, förrän de »fått
igen sitt». Man kan förstå, att allmogen tänkte på
junkrarna med en viss vördnad. Så kom 1880-talet, då gamla
kyrkan skulle öfvergifvas och den frågan sålunda blef aktuell,
hvart deras jordiska kvarlefvor skulle taga vägen. Deras
kistor togos fram ur tvåhundraårig hvila under kyrkgolfvet
och öppnades. De vidskepliga ha trott sig veta, att
dåvarande kyrkoherden, som vidrörde det ena liket med sitt
finger, däraf fick ondt i detsamma hela sitt lif; ja, att han af
junkrarna mycket oroats, emedan han umgåtts med planer
att flytta vare sig nu deras kistor eller värjor till ett museum
— om så verkligen skedde, kunna vi ej upplysa. Ursprunget
till detta prat torde väl ha varit folkets önskan att behålla
junkrarna och deras tillhörigheter ibland sig, och det skulle
ej förvåna, om det varit sockenbornas opinion, som »oroat»
kyrkoherden och förmått honom att afstå från sin plan eller
att till socknen återskaffa det möjligen redan bortskickade.
Alltnog, det skrockbemängda minnet af junkrarna blir ej så
lätt förgätet i bygden. När stormen om hösten hviner i de
aflöfvade träden eller tjutande drager fram genom Grimma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
