Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÅN HALLAND.
Det var, som om han nu för allra första gången började
förstå, att det kunde vara roligt att lefva. Alltid hade det
legat och tyngt ner honom, det där, att han skulle kämpa
med flygsanden, han liksom förfäderna, att han skulle hålla
gården vid makt, han som de. Men det var ju inte att
glömma gården, att man någon gång kände sig glad.
Det föll sig sedan så besynnerligt, att Tattar-Jan aldrig
kom att fortsätta med gräfningen af brunnen. Nästa dag,
sedan släktingarna voro resta, lade han sig att sofva, och
då han vaknade fram på eftermiddagen, stod ett bud där
från den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan, att
han skulle komma och hjälpa honom. Han höll på att fira
bröllop åt sin dotter, men den spelmannen, som han hade
bådat, hade blifvit sjuk, och nu hade han huset fullt med
folk, som bara längtade att få börja dansa, men ingen
spelman. Jan följde med och Sigurd äfven. De voro borta i
tre dar. Då de kommo hem igen, voro de trötta och
håglösa och hade inte lust att börja något arbete. Sigurd hade
dansat och druckit, lekt och skämtat. Han gick omkring
helt yrvaken och kunde inte komma ifrån sin förvåning
öfver att lifvet hade sådana härligheter att bjuda på.
Det såg ut att vara förutbestämdt, att hvarje gång som
de talade om att börja gräfva brunnen, skulle det komma
främmande. Som oftast var det någon af Jans anhöriga.
Han tycktes vara släkt med alla tattare, som funnos i
Halland, och alla gaf han ett så godt mottagande, som
det var honom möjligt. Det tog hårdt på förråden i
visthus och kornbod, och då Jan var ensam med Sigurd
och hustrun, klagade han öfver att hans eget folk bragte
honom till tiggarstafven. Men då de kommo, tvekade han
aldrig att på bästa sätt undfägna dem. Ibland lockade de
honom att spela kort, och en gång lyckades det en tattare
att spela af honom en ko. Till hustrun och Sigurd sade
han, att han hade sålt kon, men de fingo veta af andra
hur saken förhöll sig.
Kon var ju Sigurds liksom hela egendomen, och när han
fick veta, att Jan hade spelat bort den, blef han mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
