Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 6 SELMA LAGERLÖF.
Knappt hade Sigurd beslutat att lämna gården åt sitt
öde, förrän han blef anropad af ett par främmande karlar.
Han höll stilla, och de gingo fram och betraktade hans
häst. Det var en ny häst. Jan hade kommit med den
förra kvällen och sagt till Sigurd, att han hade köpt den af
en bonde i Frillesås. Nu visade det sig, att hästen var
stulen, och Sigurd, som gick och körde den, blef häktad
som hästtjuf.
Sigurd blef inte synnerligen orolig för anklagelsen. Han
kunde kalla fram en hel mängd folk till vittne på att han
inte hade varit i Frillesås dagen förut. Han följde med i
häktet utan motstånd och var viss om att han skulle bli
frikänd, så snart målet kom före på tinget.
Den förste Sigurd såg, då han trädde in i tingssalen, var
Jan, som satt där midt ibland en hel skara tattare. »Jan
är kommen hit för att hjälpa mig,» tänkte han, för han visste,
att alla dessa karlar hade reda på hvar han hade varit hela
den dagen, då stölden hade skett. Men då sedermera
vittnena uppropades och började aflägga vittnesmål, visade det
sig, att den ene efter den andre hade sett honom på vägen
till Frillesås, ja, till och med framme vid byn. En del hade
mött honom midt i natten, då han hade kommit farande
med den stulna hästen.
Jan själf fick inte vittna, men Sigurd väntade hela tiden,
att han på ett eller annat sätt skulle gripa in och göra slut
på osanningarna. Men Jan gjorde ingenting för att bistå
honom, och alltsom saken ställde sig sämre för Sigurd, fick
Jans ansikte ett uttryck af den djupaste grämelse. En gång
möttes deras ögon, och då såg Jan på Sigurd så, som en god
far ser på en vanartig son, som har kommit på villovägar.
Då Sigurd mötte den blicken, blef han först som förstenad,
men snart började ett småleende leka på hans läppar. Han
hade sett, att allt, som stod att läsa i Jans ansikte, var
lögn. Han hade sett, att Jan var glad, att det var Jan, som
hade satt in honom, och att det var Jan, som styrde om,
att han blef dömd.
Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick allt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
