Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Öfre Härjedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3io
SVEN LAMPA.
arbete till de sjunknas upprättande fick jag kännedom om,
då vi följande morgon besågo byn och dess omgifningar.
Vi gingo upp till kolonins hufvudgård, Kallmora, och hade
här en storartad utsikt öfver hela Vemdalen, dalgången med
byn och därbakom tjällkedjan: mot norr de bergstoppar som
passerats vid Skalet, framför oss ett mörkt, hotande fjäll,
Högfjället, med dess framskjutande nipa eller kamp (kam).
Har man i Högboms »Norrland» eller annorstädes läst om
den »förmur till Norrland», som här i Vemdalen har ett af
sina mest storartade uttryck, eller är man rent geologiskt
intresserad för »vemdalskvartsiten», finner man nog taflan
än mera imponerande. Fjällens massor med ojämna platåer
och branta stup ge en dyster prägel åt det hela. Men så
har man där nedanför dalgången, genombrottet, där den vana
ån rinner fram, säkerligen i ett gammalt sjöbäcken. Och
nere i dalen ser man byn i hela dess utsträckning.
Vemdalen är Härjedalens till hemmantalet största by och en af
dess folkrikaste platser. Den synes ock mera än de öfriga
fjällbyarna ha bevarat ålderdomliga förhållanden, byggnader,
inredning o. d. Tiden medgaf mig tyvärr icke att gå på
spaning efter dylika gamla kulturföremål. Dock kunde vi
besöka en af bondgårdarna och bese den ute och inne. Där
funnos gamla redskap och gamla möbler, hvaribland en ännu
i bruk varande »lucksäng»; och till sist fingo vi se
vemdals-bilder, förvånande väl målade af en 14-årig son i huset.
Det hade varit frestande att stanna något längre i denna
fjällby, som såväl i fråga om natur som kultur uppenbarligen
jäfvade det vitsord om intresselöshet, som en föregående
skildrare i denna tidskrift helt kategoriskt afgifvit. Men en
lång väg återstod mig; jag måste bryta upp från
gästgifvar-gården, som med sin ålderdomliga prägel befunnits treflig
och god, och åter sätta mig upp på skjutsvagnen, alltså
nu fortsättande med härjedalsskjuts. Men därmed inträdde
ju icke någon egentlig förändring: det var först alltjämt
samma enkla vagn med sitt låga, i sidan och ryggen
obarmhärtigt inträngande järnräcke; det var samma i utförsbackarna
vildt löpande häst, endast att just denna var särdeles trög.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
