Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En forsfärd utför Köngämä och Muonio älfvar sommaren 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
THORBJÖRN HWASS.
affärd. Tre och en half mil farbar väg genom
Skibotten-dalen skilde oss från närmaste nattstation i sydost,
Hellig-skoven. De för ändamålet anspända, fyra kärrorna
saknade fjädrar, och sitsen utgjordes af en bräda, lagd på
tvärs öfver skrofvet och nödtorftigt skyld af en tunn dyna.
Och så började vi färden med hvar sin finne vid tömmarna.
För mig körde storbondens dotter, på grund af sin rang i
täten, men absolut okunnig om något annat språk än det
finska.
Vi passerade älfmynningens sandmo genom lågväxt
tallskog, hvars sjuka, tynande utseende vittnade om, att den
var nära den arktiska gränsen för växtmöjlighet. Så
korsades med någon tvekan från hästarnas sida en sido-älf,
som väl aldrig haft någon bro, och där vattnet nådde
hjulaxlarna. Till höger, dalen uppför, hade vi hufvudälfven
och på dess andra sida, så långt ögat kunde nå, en rad
mot floden stupande berg, från hvilkas spetsiga toppar
större och mindre jöklar sände ned sina tungor af blågrön
is, som upplöste sig i fradgande forsar eller tallösa,
hvitskummiga störtbäckar. Till vänster var dalsluttningen
mindre skarp och tillät vägen att klänga sig uppför.
Bergstopparna gömde sig här bakom trädens grönska.
Tallskogen förtunnades, och snart mötte vi björkregionen
och därmed den rusande doft, som endast fjällbjörk i
försommartid kan utandas i nejder, där solen slösar med sin
värme hela dygnet om. Och här liksom under hela vår
resa hade vi oförliknelig sommar med nästan sydländsk
värme och med solsken. Det glittrade mot oss från
björkarnas löfskrud, det lyste på det ljusgröna fjällgräset och
återsände den mest mättade blåfärg från dalens praktfulla
vildblomma, Polemonium campanulatum, som smyckade
kanterna af vägen, där vi foro fram, för att sedan blifva den
förhärskande färgblomman i Karesuando.
Men under all denna naturnjutning hade vägen börjat
blifva betänklig. Den ansågs svår redan i sin början, men
snart öfverskredo dess brister vanliga gränser. Hjulspåren
voro fördjupade intill den fasta grunden och hade vid alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
