Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att stå i större och mindre pussar på det svarta jordgolfvet.
Men drängarna hade godt om långhalm i sängarna, och
väldiga dunbolstrar ersatte de svalare täckena. Något annat
inventarium fanns här ej, såvida jag ej skall omnämna en
under sängen dold stöfvelknekt och en bleckkastrull, som
lick tjäna både som tvättfat och »ragevannskopp».
Pigkammaren, som var förlagd i bostadshuset, hade
visserligen tätare väggar och tak, men utrustningen för öfrigt
var lika tarflig som drängstugans. I en mörk vrå af köket
stod pigans säng, som var fylld med långhalm och en hel
hop smutsiga paltor. Då bädden utgjordes af en halmbrits
utan botten, bäddades sänghalmen på lera och mull eller
på det med små kullerstenar belagda köksgolfvet. Bord,
stol och kommod förekom ej heller här, men ett skåp eller
ett litet skrin stod kanske i någon mörk vrå.
Äfven om det påståendet ej vore sant, att pigorna
plägade beklaga husmodern, som hvarje lördag brukade tvätta
sig och »re» sitt hufvudhår, får man väl antaga att en
kommod på denna plats ansetts fullkomligt öfverflödig, då
moran ej antog i sin tjänst flickor, som hade för vana att
tvätta och kamma sig hvarje dag. Sådana högfärdiga
varelser ville hon ej hysa, kläda och föda.
I bondens egen stuga var ej heller stort förråd af
hus-gerådssaker. Här fanns dock utom dalklockan först och
främst en stor väggfast säng, framtill dold af ett rutigt
förhänge och fylld af halm och svällande bolstrar. I detta
hviloläger sjönko far och mor så djupt ned, att de väl hade
anledning därvid utropa: »Vi synas ej mer men ä här
ändå!» Ur skåpet vid sängens fotgafvel framdrog gumman
redan vid hanegället en »flottamad» och en »besk» för att
därmed traktera sin käre gubbe, innan han steg upp för
att tända sin lykta och göra sin rund i stall och lador.
Detta första mål, hvarmed dagens arbete börjades,
kallades ottemål.
Skåningen är visserligen säflig och trög, men han är
också uthållig, glad och humoristiskt anlagd. Om skånsk
folkhumor vittnar det sätt hvarpå vällingklockans maning
tolkats:
På denna maning följde bordsättning. Husbonden
intog sin plats på en kort träbänk, som var täckt af en dyna
»Kom hunken,
Kom slunken,
Kom hem å få mad.
Ta slöfven,
I nöfven,
Och su å va glad!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
