Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägen och ej åt sjön. Bergerudsvägen buktar sig och gör
en spetsig vinkel, och man går öfver en liten bro. Norr
om Mossviken stannar man ovillkorligen, ty utsikten
tvärs-öfver Bodanäset är utomordentligt vacker. Man fortsätter
vidare och nalkas Sundshagsforsen och faller i ny
beundran. Den är ett Värmlands Imatra, som vid högt
vattenstånd under våren kan tälla med Finlands ryktbara fors.
Sundshagsforsen är nämligen icke mindre än 4,000 fot lång
och kommer från Tannsjön, som ligger 166 meter öfver
hafvet och utfaller i Askesjön, som ligger 45 meter lägre.
Vid vårfloden måste den vara storartad! Med dunder och
brak störta då isstycken och timmerstockar utför forsen,
så att fönsterrutorna skallra i de närmast belägna husen.
Hvilka krafter i industrins tjänst ligga icke ännu här
förborgade! . . . Men vi fortsätta vägen och komma snart till
resans mål, ett litet näs mellan Askesjön och
Hångstads-viken. Här på den tallbevuxna Klevene-udden, sluttande
mot Askesjön, har den gamla skiljemarkskgrkan legat och
marken omgärdas af ett ståltrådsstängsel. En sten är rest,
hvarå läses:
»På denna plats stod Skillingmarks kyrka från år 1350 till år 1689.
Herrans ord förblifver evinnerligen. 1 Petri 1: 25.»
Den gamla stafkyrkan var, enligt gamla anteckningar,
ganska liten, nämligen endast 16 alnar lång och 8 alnar
bred. Katolsk gudstjänst hölls där i 150 år. Först 1527
blef lutherska läran införd i Nordmarken, då mässan
be-gynte sjungas på svenska språket, hvilket i början icke
upptogs väl af allmogen.
Det är i solnedgången vi hvila ut på denna sällsynt
vackra, fridlysta plats. Luften är så ren och klar och
stränderna afspegla sig så vackert i den kristallklara sjön, en
tatla af oändlig ro och stillhet. Man tänker ovillkorligen
på de många släkten, som här i trenne århundraden lefvat,
hoppats, lidit, dött och slutligen myllats ner och af hvilkas
grafkullar knappast ett spår finnes kvar. . .
Härifrån är ej fullt en fjärdingsväg kvar till norska
gränsen, men vi återvända till våra egna trefna svenska hyddor
och taga nu den nya landsvägen på andra sidan Askesjön,
en betydligt kortare väg.
Våra egna trefna svenska hyddor, sade jag. Och
upprepar orden ännu en gång. Ty knappast förut har jag
i Sveriges långsträckta land påträffat så vacker och treflig
bygd, så trefiigt, gästvänligt och jämnburget folk som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
