Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halfårsinköp på stadens stora marknader, framförallt på
den äfven af utländska handelsmän besökta
samtingsmark-naden, då staden under tiera dagar liknade ett oroligt
härläger. Och dessemellan försåg man sig hellre på en gång
och för billigare pris med större partier af nödvändiga varor
från litligare handelsplatser än köpte i den egna stadens
tre handelsbodar. I ett arrendekontrakt å ett
prebende-hemman har en lektor i början af 1800-talet, säkerligen i
likhet med hvad som då var regel, infört en så lydande
paragraf: »Arrendatorn bör, utan särskild betalning, årligen och
vintertiden, ined 2ne hästar göra en resa till Kungsör eller
Stockholm, för att därifrån till Strängnäs transportera de
varor, dem jag för mitt hushåll kan få tillfälle upphandla.»
Anda fram öfver midten af förra århundradet bibehöll
staden denna landthushållningens prägel. De lärda männen
vid kyrka och gymnasium funno behag i dessa
förhållanden, som blefvo alltmera sällsynta äfven i våra småstäder,
och gåfvo ett latinskt uttryck åt denna egendomlighet:
Strängnäs hade »rus in urbe», landtlifvet i staden d. v. s.
orten förenade landsbygdens och stadens förmåner. Men
genom de mycket tidigt började
ångbåtskommunikatio-nerna med närliggande städer, isynnerhet med
hufvudsta-den, började nya synpunkter göra sig gällande. Och
industriens äfven i vårt land mäktiga utveckling med sitt billiga
kram inkräktade äfven här på hemarbetets och hemslöjdens
områden. Det syntes för de framsynta klart, att om staden
skulle fortfara att existera, måste den söka komma in på
en ny utvecklingsväg. Stadens småborgare kallades
föraktligt »potatisbönder» och kände sig djupt kränkta af detta
tillmäle. Men hvad skulle det lilla stadssamhället taga sig
till? Det var att börja vackert med att hjälpa upp eller
skaffa bort hvad som ålder och vanvård låtit förfalla. Man
fick upp ögonen för möjligheterna att bättre tillvarataga
allt det vackra, som mälarnaturen liksom samlat på denna
punkt. Man befriade stränderna på långa sträckor från
förfallna byggnader och skrymmande bråte, man började
anlägga en strandväg och där plantera träd. En del af
fyllningen togs från den domkyrkan omgifvande
kyrkogårdsmuren, som nedrefs åren 1858—1860. Den hade då länge
varit i fallfärdigt skick och hade nu icke längre någon
praktisk uppgift, sedan magistraten vid vite förbjudit
kreaturs kringströfvande i staden. Men visserligen förlorade
härigenom den gamla domkyrkostaden ett af sina
ålderdomligaste drag. Lyckligtvis lät man två ståtliga portar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
