Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jag i somras från Mora såg höglandskantens mjuka
vågor afteckua sig mot horisonten i norr, beslöt jag att
göra en påhälsning i dessa det verkliga Norrlands
sydligaste utmarker och atl först taga vägen upp till Älfdalen,
hvars skarpt V-foriniga profil på långt håll ger sig
tillkänna som
en djup
skåra i
höglandets för öfrigt [-sammanhängande-]
{+sammanhän-
gande+} mur.
Jag tog
därför först
jämte en
kamratjärnvägen
till Älfdalens
kyrkby. Den
första delen
af denna väg
är emellertid
af mindre
intresse. Den
går öfver
vidsträckta tallhedar, där jordmånen öfverallt är sand, som en gång i form
af ett delta afsattes i den långa vik, som istidens haf sände
hit in, sedan inlandsisen smält hort från södra och mellersta
Sverige.
Först närmare järnvägens ändpunkt når man fram till
ett mera omväxlande och pittoreskt landskap. Här
kommer man in i en jämförelsevis trång dalgång, omgifven af
ganska höga berg, mellan hvilka älfven forsande brusar
fram.
Sådana landskapsbilder som här träffar man
ingenstädes söder om Siljan. Man får fullständigt illusionen af
alt vara i en typisk norrlandsdal, och man blickar
förväntansfullt mot höjderna i norr i förhoppning att få se
någon snöig topp skjuta upp öfver skogen, ehuru man ej
har rättighet att vänta något sådant på närmare håll än 8
å 10 mil härifrån.
Men icke blott landskapets allmänna karaktär, utan äfven
växtvärlden ger en påminnelse om att vi kommit närmare
fjällens region. Granarnas kronor ha ej längre den
pyra-midliknande form, som är utmärkande för dem i mellersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
