- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1911 /
213

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

springer och rullar utför några stora branta drifvor vid
foten. Vi vandra själfva vidare till Högfjället öfver ett par
mellanliggande lägre toppar — hela tiden ett blockhaf med
öar af drifvor och osynliga, porlande bäckar under drifvor
och block. Turen tar 1 timme, afståndet är sålunda en
knapp lialfmil och ej en mil, som man antog i Södra
Viken. Hela ryggen kan knappast vara mer än omkring
1 mil, Högfjället förefaller att ligga ungefär midtemellan
ändarna, kanske något närmare den norra. Den är lätt
att gå, inga djupa sänkor mellan topparna. Och
midt-kupolen, Högfjället, är säkerligen den högsta af dessa,
ty ändklintarna skymma mindre härifrån än Högfjället
från dem.

Nu ligger panoramat omkring oss, sollyst och klart.
Städjan står skarp och tydlig i söder, och i norr sträcker
sig horisonten på en lång sträcka alldeles rak, illusoriskt
lik’ ett blått haf, i hvilket ett stort massiv (Oviksfjällen?)
skjuter ut som en udde, och en hvit fläck lyser längre ut som
ett bländhvitt segel. Hela Ljusnedalen är synlig från
Funäs-dalssjön ner till Sveg. Långt bort i öster glimmar en hvit
kyrka, troligen Ytter-Hogdal, och rakt i söder ett stort vatten,
antagligen Rottnasjöarna i Härjedalens sydligaste spets. Och
på en höjd, väster därom, åter en hvit kyrka, möjligen Särna.

Vi hålla middag i lä af kumlet. Vinden sjunger kring
oss, han är fjällets andedräkt. Plötsligt blir det alldeles

stilla — hon håller
andan, jättemön.
Vi hvila vid
hennes höga, vackert
hvälfda barm och
kunna i tystnaden
höra hennes hjärta
slå — det är inte
dödt, det lefver och
slår djupt, djupt där
inne med tunga,
långsamma slag,
fast hon tycks oss
förstenad, och vi
hör blodets friska
sorl och sång i
hennes ådror.

SONFJÄLLETS SÖDRA TOPP FRÅN HÖGFJÄLLET. Så tillbaka igen.

Förf. fot. Plocka med oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:57:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1911/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free