Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro de konster hon brukar, för att skydda dem för de
snikna människorna. Än sänder hon sin högst betrodde
tjänsteande, tjädern, än haren eller renen för att villa dem
och alleda deras uppmärksamhet.
På Morön är en rik silfvervitra. En bonde inmutade
berget, där hon har sitt hemvist, för att komma åt hennes
skatter. Utan att säga ett knyst, såsom villkoret är för att
finna den rätta ådran, arbetade han här med sitt husfolk
liere dar. Men så kom en hare springande midt för näsan
på honom. Han kunde förstås icke hålla sig, utan skrek
till: nej se en hare! Och slut var det för honom att,
efter den betan, finna någon silfverådra.
Så är det sjörået! Det visar sig alltid före stark storm,
vanligen i skepnad af en seglare, som lagt bi på omöjligt
grundt vatten eller som styr rätt upp emot vinden. Ytterst
välvilligt är det emot människorna. Fiskaren hör det ofta
bulta på fönstret eller stugdörren, för att varsko honom
om kommande oväder. Då får han brådt att bärga sina
nät och andra fiskegrejor.
Innan fisket börjar kastas alltid något glänsande
föremål, en silfverslant, mässingskam eller rund fällspegel i
sjön för att muta det. Smörjas krokarna sen med
häger-ister är trolleri med i spelet, om fiskelyckan ej blir god.—
En gång i ofredens dar sänktes en kyrkklocka, hvars
make skellefteådalingarna sen aldrig hört, ned i
Kläpp-selet — spakvattnet i älfven ofvanför stora bron vid kyrkan.
Men när kriget var slut, kunde de icke på något sätt
finna den igen. Till sist lyckades det dock, och de hade
fått den upp i vattenbrynet, då en ung sälle, nu
öfver-modigt säker, utbrister: seså, nu är det vunnet!
Strax brusto linorna, hvarmed den halats upp, och
dånande sjönk den tillbaka i djupet. Aldrig stod den
heller mer till att finna. Sjörået ville förstås icke släppa
den ifrån sig! — —
Jag berättar såsom mig är berättadt.
Tomlen vet då raktut inte hur väl han vill, bara han
blir väl omhuldad. Går och pysslar om kräkens trifsel i
stall och fus, hamrar på nybygget natten lång, drar
välmåga till gården på alla sätt. — —
Men på tjänstfolket är han stundom en nagel i ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
