Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet på Gotska Sandön af ALGOT RUHE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur härligt fjärdarna le! Vi tala om alla de blommor
som från tegarna, i dungar och skrefvor vinkade till
oss på vägen från Stockholm. Så långt hinner våren
nog inte på länge ännu där ute. Se, också här stå
holmarnas löfträn bara. Och fastän solen skiner,
biter vinden kall. Det var allt välbetänkt att man
tog med vinterrocken och de gamla ludna handskarna.
Vi angöra Dalarö. Det är fråga om ett parti
färskt nötkött till oss och besättningen på
fyrskeppet Kopparstenarna. Det drar om en stund
innan saken blir ordnad. Man hinner gå i land och
se hur den berömda badorten tar sig ut under döda
säsongen. Telefonautomaten i ångbåtspaviljongen tycks
vara brukbar, det går att ringa upp .. . Stockholm
igen! Blott för att berätta att Dalarö aldrig
tett sig så vackert, så leende friskt som just
denna eftermiddag första maj. Vägarna ligga så
stilla. Det stökas öfverallt i villor och hagar,
fejas och gräfves för sommaren som nalkas . . . med
alla sina sommargäster.
Två timmar tar färden till Hufvudskär, närmsta
utfallspunkt till Sandön. Ju längre ut vi komma
genom skären och allt medan det lackar mot kväll,
blir himlen tyngre och vinden friskar på. Vi resa
med hvart slag allt längre bort från den gäckande
våren. På Hufvudskär var fyren redan tänd när vi nådde
fram. Beredvilliga händer ledde båten varsamt genom
rännor mellan grunden till en skyddad brygga och vi
hoppa i land.
2 maj. Hufvudskär, en af de bisarraste fläckar på
jorden jag känner. Som en jätteskofvel smältande
granit från himlen, slungad ned i djupet . . . Trasiga
konturer, halsbrytande språng i nivån, klyftor och
stalp, sänkor och höga massiv, en öde hällslätt åt
hafssidan och rundtomkring en arkipelag af kobbar,
holmar, gryndor – ett stort geologiskt skämt! Ingen
under att målarna här ha en stuga, där de
turas om att ligga i veckor och flita. En ryggåsstuga med
öppen härd, två kojplatser, ett fönster och en
mäktig, mörkgrön vattenkruka med låsinrättning som
en vichyvattensflaska. Här har Rikard Lindström bott
och Eigil Schwab, Akke och flera, äfven danskar. Här
bjudes det gifvande, säregna syner, inte blott för
rena naturmålare. Allt är märkligt här ute. Öfver
klyftorna löpa sväfvande broar. För att kunna gå
uppför lutande hällen ha människorna slagit vinkel
järn i klippan, till stöd för trekantigt tillhuggna
trästycken, bildande trappsteg. Genom rämnorna i
berget ha de lagt stigar, betäckta med torfvor, stödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
