Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet på Gotska Sandön af ALGOT RUHE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I det stycket är Sandön en verklig läroanstalt i
konsten att lefva med eftertanke.
14 maj, söndag. Det blef alldeles still t fram på
natten. De öppna fönstren skakade inte alls som eljest
om nätterna. Plötsligt far jag upp ur sömnen. Hördes
det inte en knall? Långt borta . . . och ännu en
... det knallade ideligen. Motorn! Jag rusar till
fönstret . . . det töffandet kan man inte ta fel
på. Jag ser att klockan är öfver tre. Den man som
hade släckning i fyren måste ha sett dem. Jag kastar
på mig kläder och går ut, följer brädgången ned till
norra strand. Det är just i gryningens stund. Allt
är stilla. Naturen står som i bäfvan inför den nya
dagen. Uppe på åsen, bakom stora eremittallens knotiga
grenar ligger solen som en hög ballong, släpande öfver
hafsbrynet, skär och matt i glansen som en – – – Och
himmel och haf gå i ett, som ett prunkande täckelse
för dess majestät. Det är öfverväldigande. Det är
sådant man inte ser utom här på denna ö, på denna
saliga fläck . . . Det är sådant som upprepas nästan
hvarje dag. Det är sådant man sofver ifrån!
Nere vid sjöboden rör sig folk med välkända
åtbörder. Fyrvaktarna äro i färd med att sätta stora
kronbåten i sjön. Töffandet har tystnat. Motorn glider
långsamt in på grundare vatten. Plötsligt surrar det
till på ett säreget sätt, det var ankaret som kastades
och de stucko ut kätting. Jag hinner ned och hoppar
i båten, kommer med ut att hälsa på de hemvända. De
hade alla skäl att vara nöjda. Färden från Fårösund
hade tagit knappa sex timmar, utan nämnvärd sjö,
med fullmåne, klar gryning och soluppgången som
slutackord.
När vi komma i land är klockan närmare fyra. Och kan
man tänka sig, Gretchen har vaknat och förstått hvad
som var på färde – ställt i ordning kaffe med dopp!
Några timmar senare starta fotvandrarna. Den nykomna
Mia får stanna hemma för att lära hushåll. Som faster
är Gretchen uppenbarligen ganska sträng.
Vi gå in i skogen, förbi kyrkan, leta oss fram genom
ett virrvarr af vägar, som timmerforor i gamla dar
kört upp. Vid ett af de otaliga vägskälen hittas en
pinne nedstucken i marken. Och se, det rinner mig i
hågen att jag satte den där en gång för sex år sedan,
som märke vid promenaderna. Nedre delen hade multnat
något. Nu blef den blott lite djupare nedstucken. När
jag sedan berättade detta för fyrmästaren, lät han
mig förstå att han på sina vandringar gett akt på
den och undrat hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
