- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1912 /
94

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet på Gotska Sandön af ALGOT RUHE

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tänkte dra sig tillbaka och odla jord och drifva
fårafvel. Men det blef aldrig af.

Här stupar stranden, danad af rullsten, utan dyner ned
till sjön. Sedt ofvanifrån så här, får vattnet helt
nya och mer strålande nyanser än som vanligt, sedt
från flata stranden. Marken täckes af grästorf och är
fastare att trampa än annorstädes på ön. Särskildt
vid slättens sydöstra gräns, på en punkt som en
gammal karta ger det märkliga namnet Tärsord, är
utsikten strålande och löfträdsvegetationen särdeles
växlande, om än icke så öfver sig rik eller rar. Med
undantag af de äldsta årgångarna har all växtlighet
på träd och buskar lidit betänkligt af de vilda
fårens glupskhet. Numera äro dock fåren utrotade,
men haren har fått lof att lefva.

Nu bär det in i villande urskog, där det gäller
hålla kursen rät med ledning af solen och trädens
grenar. Som ett slags orörliga kompasser stå tallarna
och visa norr och söder – med någon öfning upptäcker
ögat lätt skillnaden i frodighet på grenverket mot det
bistra väderstrecket och det blidare. Men det sjunges
och pratas och vi ta det inte så noga. Dock har det
ingen fara. Ifall man inte är rädd att gå några steg
för mycket, är en vilsegång här på ön ej så värst
ödesdiger. Till stranden letar man sig alltid fram,
sen går det af sig själf. Om vintern är det värre.

Här är fantastiskt inne i vildmarken. Öfverallt
ligga nedblåsta grenar, hela träd, jättar som det
gäller klättra öfver, som spärra vägen och skrämma
med sin ohyggliga skepnad af monströsa insekter eller
vilsefarna hafsvidunder. Hvilka skatter af bränsle
– att man inte tar vara på det! utropar alltid
den nykomne vid denna ovanliga syn. Och hvilket
bränsle sedan! Hårdt som ben, klargult som bärnsten
och knastrande brännbart ända ut i sina finaste
förgreningar. Veden ruttnar inte här, antagligen
beroende på att fuktigheten så lätt rinner bort genom
den sandiga marken. Men hvad är ändå detta mot hvad
man ser på stora brandfältet, där flera tunnland
sedan årtionden ligga betäckta af förkolnade stammar,
fallna och stående, bevarade för oändliga tider . . .

Just som vi komma ut till stranden igen, tätt inpå
fyren, få vi till vår glada öfverraskning se en båt
svänga upp bakom motsatta udden och lägga sig för
ankar. Den kom som beställd, det betyder friskjuts
hem. Saken var den, att fyrmästaren hade post och
varor till folket här borta och begagnade sig af
denna dag då vädret var fint.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1912/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free