- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1912 /
147

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bröllopsvandring i Värmland af HELGE KJELLIN

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

liknande »Dödens ö» eller kanske lifvets. Vägen
tar slut nere vid Öjevettern. »Holla! mora, – hit
med en färja!» På andra sidan ha vi Lungsunds
olustiga, grå brädkyrka. Nu gäller det närmast
för oss att skaffa oss mat och rum. Det blir att
gå bygatan uppför och förstås få »nej, gubevare»
i alla dörrar. Två äldre, ängsliga, ogifta kvinnor
ha till och med tagit nyckeln ur dörren och våga bara
glutta bakom gardinen. Nå, ändtligen – kyrkvärdens
borta på »Berget» lämnar oss dubbelsängen
i kammarn. Följande morgon knackar det blygt på
dörren, och kyrkvärdsmoran klifver in och bjuder oss
kaffe på sängen. Samma vänlighet visades veckan ut,
ty kyrkan tog tid. Allt var bedröfligt missvårdadt
där. Allt »det gamla» från kyrkans glansperiod låg
som »skräp» bland vedträn, plankor och tegelsten i
ett s. k. »museum» ute i vedboden eller undan-slängdt
bland högar af damm och bråte uppe på torn vinden,
och till och med borta på lagårdsrännen hittades
rester. Det ansågs visst också i trakten lönlöst att
kosta något på kyrkan, icke bara af likgiltighet
utan också af skrock. »Ho går ju», menade en om
kyrkan. »Hvart går ho?» – »Jo, ho går ju mot sjön.»
Och om mig och min hustru trodde man visst att vi voro
i något slags hemlig komplott med själfve den onde,
eftersom vi vågade stanna i kyrkan äfven sedan det
mörknat.

Från Lungsund skjutsade oss den storskäggige,
hjärtans snälle och fromme kyrkvärden fram till
Lundsbergs herrgård. Vägen dit går mellan vajande,
granna rågfält, blommande hvetefält och marker, där
hafren står tunn och gles och stråna liksom ropa efter
hvarandra. Skolan för rikemansbarn beses. Den ligger
vackert ett stycke ofvanför Hållsjönsviken midt i
en välansad skogspark. Det är just i de blommande
neckrosornas tid, solen gassar från molnfri himmel,
och där bortom Hållsjön ser man skogen ta vid,
skogen af björk och gran och fur – de glada och mörka
färgernas land, glädjens och tungsinnets land.

Filbunksmiddag i sommarhetta, herrgårdskaffe
och herrgårdsprat. Sen är det skjutsdags igen,
och från Nässundets station för oss tåget till
Kristinehamn. Urinvånarna titta formligen ut oss,
titta ögonen nästan »i fyrskaft», som det heter på
Fernebomål, när man vindar. »Ho e så grann, så flögera
kaner på’na», tänker man kanske, ty min hustrus
brokota vandringsklädsel är väl för mycket färgglädje
för den smutstunga, sömniga staden. Detta första,
ledsamma intryck af Kristinehamn berodde kanske på den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1912/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free