Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bröllopsvandring i Värmland af HELGE KJELLIN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Töcksmarks kyrka finnes en rolig altar
prydnad, snickrad och snidad på 1820-talet af en
värmlandsbonde, Olof Persson i Kyrkebyn hvilken
försett en stor del kyrkor i Värmland och Norge med
prof på sin grufligt naiva träsnidarkonst. Här är
det en liten tafatt 12-årig Jesus i hvit nattskjorta
med solpinnar i hufvudet och med händerna fromt och
menlöst lagda i kors öfver magen. Bredvid honom står
Maria med torkhandduken och ser ut att ha knip i sin
mage, och på andra sidan om Jesus klifver en blåklädd
Johannes upp på en kula och häller en bägare becklikt
vatten öfver hans hufvud, medan öfver dem alla sväfvar
en grant bemålad egyptisk dödssjäl eller en ängel
med torkhandduk.
Från Töcksmark ta vi gästgifvarskjuts upp till Östervallskog.
Det är höstsvalt i morgonluften – rönnarnas
rika, röda klasar lysa kallvinterbådande
långan väg. Vägen är brantbackig, det gäller att
hålla i sig, när det bär utför, ty hästen springer
som endast en nqrdmarkingsgrålle kan det. Hvarken
Böns gästgifvargård i Östervallskog eller den
bönhusbyggda fula tvåvåningskyrkan locka oss till
dröjsmål – redan efter middagen skjutsa vi vidare, mot
Järnskog. Storklockans vers ringer mig likväl länge
i minnet: »Förbannadt är den man Mig tager uhr mitt
land.» Det märks, att vi befinna oss i en gränstrakt.
Klockan är närmare 8 på kvällen. Det kyler och
mörknar. Ylleduksomhalsad sitter vår kusk i grönblekt
plommonstop och stoppar i godan ro sin pipa. Hästen
får gå som den vill. Den gamle 13-årige Brunte har
inte brådtom, inte heller Julius i Nafvarsvika – så
heter kusken. Vid en handelsbod lämnar han tömmarna
åt mig: »Vill han håll i de här?» och så stegar
han in och tingar sig smör och ägg. I ett väghörn
lockar honom en auktionsannons på en stolpe – där
görs det halt och studeras. Sen suckar han halfhögt:
»Jej lytter fäll skun mej no» (jag måste väl skynda
mig nu) och smackar på Brunte. Vägen är stretig, backe
på backe, halfvägs till himlen och så utför igen. Det
går inte fort. För det mesta går Julius bredvid sin
Brunte, och vid hvarje minsta lilla stigning stannar
så Brunte och vänder på hufvudet och väntar, tills
vi andra också ha stigit ur. Och vi stiga ur förstås.
Det blir knäppkallt sitta på vagnen. Tre brantbackar
uppför, tre backar utför – då är det halfvägs. Stjärnorna
glimma – myrarna ligga så vackra i mörkret, skogen växer
och rycker närmare an emot vägen, naturen är tyst, sofver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
