Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I hjärtat af Järnbäraland af VILHELMINA SAMUELSSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användas numera mest. Först reser man en kubbe af
en knapp meters höjd rätt upp och stöder den med
spakar. Däromkring ställas en hel hop stockar
eller s. k. milved, hvartill äfven smärre träd
kunna användas. De böra vara omkr. tre meter
höga och resas med tjockändan nedåt, hvarigenom
det hela blir lutande. Ofvanpå midtkubben blir
ett hål, hvari man nedkastar glödande kol, småved
o. d. till tandning. Men innan detta sker, täckes
milan öfver först med ris, helst granris, och där
utanpå stybb eller jord, så att det blir tätt. Drag
åt förbränningen får man genom att med spakar sticka
upp draghål rundtomkring, och på
den därur framträngande rökens färg ser man, hur
kolningen går. Vanligen får man hålla på tre dar
med tandningen af en mila. När den är färdigkolad,
täppas alla hål väl till, så att förbränningen
kväfves och alltsammans får kallna, hvarpå milan
»rifves ur». D. v. s. man kratsar fram kolen med
krokar och krattor, påpasslig att släcka med vatten,
där så behöfves. Vakt hålles sedan i flera dygn för
att ej skogseld må uppkomma, ty det glöder länge
på kolbottnen, och en smygande gnista kryper ofta
mellan mossa och strå och slår upp i låga, där man
minst väntar.
Ur de vanliga fjorton famnars milorna – mätta ungefär
på halfva höjden – kan man om det går bra få ända till
MOSSGRUFVAN I NORBERG. H. Tunell fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
