Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sundsvall af MARIA RIECK-MÜLLER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldeles wart en ödeplats. Selångers med Sjöns
prästegårdar, och månge gårdar innom 2 mils district
omkring staden, undergingo då et lika öde. Efter
noga förtekning skall samma tid uti hela Medelpad,
i dess 7 närmast sjön belägne soknar, 195 Bondhemman
blifwit afbrände utom Galtströms och Åwiks bruk.»
Först efter freden i Nystad den 30 augusti
s. å. vågade de hemlösa sundsvallsborna återvända
till sina brända tomter för att taga itu med dessas
bebyggande – ett arbete, som betydligt försvårades
genom deras ytterliga fattigdom och den nöd, som efter
ryssarnas härjartåg längs hela norrlandskusten rådde
i denna landsända.
Frost och svält, sjukdom och trångmål af alla slag
– det var hvardagskosten under dessa hemsökelsens
dagar. Under hela den gångna perioden hade här i
trakterna ingen sjukdomshjälp funnits på närmare
håll än i Gäfle. Den enda läkekunniga i staden var
barnmorskan, en under pest- och krigstid säkerligen
ganska otillräcklig hjälpare. För att nu inte tala
om tidehvarfvets yrkesfuskare: »occulister, brucksnidjare,
operatörer, materialister och andre slijke
qvacksalfvare och landströkare». Efter peståret lär
visserligen en fältskär ha slagit sig ned här. Och
denne Sundsvalls förste legitimerade medicinman var
troligen samme »stadsphysicus», Teodor Reineck,
åt hvilken borgerskapet 1729 Beviljade 40 daler ur
stadskassan som hyresbidrag för att han inte skulle
lämna orten.
En af de mest kännbara förlusterna under mordbranden
var förstörelsen af de båda broarna öfver Selångersån,
hvarigenom förbindelsen mellan en stor del af inlandet
och bygderna norrut inskränktes till det som kunde
ske med båt eller färja. Genom samarbete mellan
borgerskapet och allmogen återuppbyggdes de ju så
snart sig göra lät, men först efter tre år voro de
färdiga för trafik.
Ingenting lär ju dock vara så ondt att det
inte för något godt med sig. Och den af de goda
sundsvallsborgarna innerligen afskydda vakthållningen
vid kronans förrådshus – under årens lopp förökadt med
flera mindre kronobodar – hvilken genom mordbranden
fick en naturlig afslutning, kom heller inte att
vidare kräfvas af dem, fastän kronobodarna snart nog
blefvo återuppbyggda.
En af de få påminnelser om dessa fasans dagar,
som vi ägt intill senaste tider, är det s. k. Herr
Håkans tået bortom stadens begrafningsplats. Det har
enligt sägen blifvit uppkalladt efter kaplanen Håkan
Linætius, hvilken där fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>