Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några vinterdagar vid Stora Mjölkvattnet af Mc LONY
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna knäcka en bredare rygg än hans. Det svider
också i ryggbastet, när det bär brant upp genom
skogen på Edefjällets sydsluttning. Dalen höjer
sig så småningom och själfva krönet ligger öfver
trädgränsen. Det är alltid samma härliga känsla,
när man första gången lämnar skogen och de sista
fjällbjörkarna och sticker upp på kalfjället:
luften blir liksom en annan, lättare, högre,
horisonten fri och det tunga släpet i skogens lössnö
bytes ut mot fjällets hårda, lätt framkomliga
skare. Mjölkvattsfjällen synas nu på andra sidan
låglandet framför oss, för dimmans skull dock endast
till sina nedre partier. Vi ränna utför sluttningen,
öfver myrarna på Sösjöns östsida och in i den skogiga
dalen norr om sjön, där snön ligger lös och djup och
nödvändiggör täta ombyten af spårkarlar. Gråhunden,
som olofvandes sprungit hemifrån och ränt i kapp sin
herre, ger plötsligt hals och tätt framför oss bryter
sig ett ståtligt älgpar väg genom snåren i gravitetisk
lunk, tydligtvis icke särskildt oroade hvarken af
oss eller hunden, som höres drifva dem en stund,
men snart ledsnar på företaget. Under Gettegaise
på dalens nordsida utpekar Oskar Persson den plats,
där traktens veterligen sista björn fått sin bane;
vi skänka honom en saknadens suck vid tanken på att
denna ståtliga djurart skall vara utdöd äfven i dessa
öde nejder. Vid Rödvattnet, dalens höjdpunkt, äro vi
uppe på kalfjället; den lilla sjön på vattendelaren
har, egendomligt nog, utlopp åt bägge sidor. Åter
möter oss skogen, till en början fjällbjörk men sedan
riktig gran- och furuskog, ehuru kortvuxen och gles
och med torrträdens hvita skelett tätt förekommande,
ett godt tecken för den bränslebehöfvande bivuacken.
Hyddan hade för en med dess läge okänd icke varit
lätt att upptäcka, så begrafven i snön som den är;
på gafveln, där dörren finnes, går ända upp mot
takåsen en hård drifva, som med skidorna måste bit
för bit skäras bort. Genom oförsiktigt bändande
bräcks en skida bakom fotplattan, ett betänkligt
casus för en fjällfarare, men ägaren tröstar sig
vid tanken på en annan lagmedlems kända skicklighet
i skidlagning. Oskar Persson, som användt tiden
förståndigare med att af en torrfura yxa till en
försvarlig snöskofvel, kommer till hjälp och med
det redskapet få vi snart dörren fri. Snötäckets höjd
nödvändiggör dock uthuggandet af en ordentlig trappa
ned till ingången. Inomhus verkar det att börja med ej
så värst komfortabelt. Taket utgöres endast af spån,
men det tjocka snölagret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
