- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1912 /
252

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några vinterdagar vid Stora Mjölkvattnet af Mc LONY

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bibehållen balans och hela skidor. Vi höja oss
upp mot fjällets stup och västerut genom dimman
börjar Mjölkvattnet skymta i djupet och det mörka
skogsbandet på andra sidan sjön under Himmelsraftens
svarta branter. På höjdkrönet mellan Mälkarappe
och Mälkantjahke stänger dimman all utsikt och vi
slå till reträtt. Lyckligtvis är snön så mjuk, att
skidspåren synas på sina ställen, eljest vore det
riskabelt att låta det gå i dimman. Den första skarpa
sluttningen måste tas i ett par sneddningar, men sedan
bär det rätt utför den långa jämna lutningen ned mot
dalen. I det tröga föret gör friktionsmotståndet,
att den starka farten frestar på benen och i dem
orsakar en irriterande värk, men nöjet är icke förty
storartadt att på detta sätt liksom slungas utför
fjället för att inom några få minuter vara välbehållen
nere i dalen. Distansen uppe från krönet torde föga
understiga halfmilen. Den backen måtte vara härlig
i godt före.

illustration placeholder

VID MJÖLKVATTNET. A. Wahlstedt fot.

I skymningen pröfva vi åter förgäfves fiskelyckan nere
på Mjölkvattnet. Fjällen stå i halfmörkret kring sjön
som väldiga bleka jättegestalter och vildmarkens djupa
tystnad brytes endast ibland af ripornas gäckande
skratt i björkskogen eller harugglans klagande,
beklämmande läte. Vetskapen om att vildmarken i köld
och vinterdvala sträcker sig milsvidt åt alla håll
utan någon människoboning skärper känslan af ensamhet
och litenhet. Lifvet där nere i bygd och stad, där
människorna brottas och trängas, tyckes underligt
aflägset. Man står som en åskådare långt i fjärran och
finner det så onödigt inveckladt. Tillvarons trassliga
härfva reder upp sig i några få enkla trådar inför
fjällens rena, kyliga linjer och de hvita ödeviddernas
lugn. Man liksom kommer närmare det absolutas klarhet,
men också dess opersonliga kyla.

Tysta glida vi i den uppåkta ättjan efter åbrädden tillbaka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1912/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free