Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett vatten för kanotister af ASTRID CLEVE-EULER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mödan i form af en sent glömd långfärd i strålande
aftonsol. Endast vid Vuoksajaure är det litet strömt,
dock ingenting att tala om. Mellan de snörräta
holmarna i Alemusjaure glida vi allt närmare Akkas
snöprydda majestät. En stor del af vår hyllning måste
dock reserveras för Stuor Niak, som icke syntes oss
ovärdig hedersnamnet vårt svenska Matterhorn.
Redan vid Ålloluokta kan det, helst mot kvällningen,
löna sig att draga börsting och sik, om vädret ej är
för ruskigt och kallt. Ofvanför Nationalparken äro
sjöarna dock fiskrikare. Äfven från kanot går fisket
utmärkt, om man – jämte paddeln – håller draglinan i
vänstra handen, vid napp kastar paddeln, dock ej för
långt, och halar in af alla krafter. För oss lyckades
det bäst att rädda bytet in i kanoten genom att hala
in och rycka upp så fort, att fisken inte hann att
hoppa af. Sedan blott ett tag om ryggen och knifven
i nacken!
I vår plan ingick att söka nå Sitasjaure öfver
fjällpasset mellan Kallakfjällen och Rajvotjåkko;
och i enlighet härmed landade vi ungefär midt
på Alemusjaures norra strand, där kanoterna tills
vidare lades upp. Sedan nu det järns med sjön löpande
förberget bestigits, slogs läger vid trädgränsen
midtför Akka och Sareks fjärran i solskenet glänsande
jöklar. I sanning ett kungligt läge! Gynnade af ett
envist vackert väder genomvandrade vi med lätthet det
öde, steniga passet, hvarefter Alltajaure nåddes öfver
en lång, mild sluttning. Här syntes lappar på afstånd,
under det att norra stranden af Alemusjaure föreföll
alldeles oberörd af renbete och lapptlyttningar. Vid
Alltajaure finnes en gles björkdunge, men eljest
är hela trakten här och litet högre upp, omkring
Sitasjaure, kal. Nekas kan ej att dessa trädlösa
vidder och fjäll göra ett ganska ödsligt intryck. På
mig verkade Virijaure-landskapet mindre dystert,
men kanske berodde skillnaden därpå att vi vid Sitas
icke sågo en mänsklig varelse eller något som påminde
om en sådan. Endast det rika fågellifvet bryter
ödsligheten. Än är det de stora hvita ugglorna,
som obekymrade om oss lura på lämlar i backarna,
än ett par näsvisa och efterhängsna fjällabbar, än
fjällvråken som utstöter sitt skärande klagoskri, än
de skrockande riporna som rusa bort med ungflocken.
Vid Sitas nedre ända är terrängen synnerligen knölig
och kullig. Berggrunden består af myqket lösa och
tillknycklade, mörka skiffrar, som dock märkligt nog
ej hysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
