Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt nära Ombergs i Vättern nästan lodrätt stupande
strandmur af fantastiskt sönderklyftade kalkstens- och
skifferklippor från dess norra ända till dess södra. Förbi Borgs
udde — uppkallad efter sagodrottningen Ömmas borg —
de i vildt majestät hvarandra öfverträffande Måkebergen,
Västra väggar, Mullskräerna, Oxbåsen, den mera
lång-sluttande Stocklycke äng med sin lummiga grönska och
slutligen de praktfulla Rödgafvels hällar med sina grottor.
Det är ett panorama af fantastisk urtidsstorhet, som så
drager förbi ens blickar — den sällsammaste motsats till
den tama, odlade östgötaslätt, som utbreder sig på bergets
andra sida. Från intet håll imponerar Omberg så som
från sjösidan. På bergets södra sluttning blänka genom
löfvet fram några snöhvita skymtar af Ellen Keys Strand,
just som vi öfver den lilla viken stäfva in mot Hästholmens
brygga, där vi stiga i land efter ungefär timslång ångbåtsfärd.
Från den lilla hamnplatsen vandra vi så den 3 km.
långa vägen upp till Alvastra turisthotell, passerande Västra
Tollsta kyrka och Ålebäcks bro, invid hvilken en sten
utvisar den plats, dit sägnen förlägger konung Sverker d. ä:s
mord. Sedan vi på hotellet lagt af oss vår packning, bär
det af att bese berget.
Först styra vi våra steg ner till Västeräng vid stranden,
där vi beställt båtar oss till mötes. Vi få då höra, att
Ellen Key just väntar oss. Åter häpnar läsaren öfver det
nära umgänge med litterära storheter, som fallit på denna
skolkaravans lott. Men detta var nu ett faktum — de
närmare grunderna därtill lämnas åt den skarpsinniges
gissningsförmåga. Alltså bege vi oss först till Strand, dit
vägen leder i sicksack nedför branten, på det man inte
må komma nedrullande alltför hufvudstupa.
Lyckligt sluppna förbi den väldiga gårdvaren, mötas vi i
hallen af ställets härskarinna, som kommer emot oss med
all den öfverströmmande hjärtlighet, som är henne egen.
Men hon är ingalunda ensam — efter henne utför trappan
kommer en annan skolkaravan, från Whitlockska samskolan
i Stockholm. Vill man undvika den tragik, som ligger i
att få sin tid sönderplottrad, då måste man visst också
undvika att bli ryktbar! Ty, ack, hur böjda äro vi inte
att glömma den finkänslighet, vi i detta fall äro våra
ryktbarheter skyldiga! Några liknande samvetsförebråelser
kunde vi knappt låta bli att göra oss vid detta möte i
Ellen Keys hem mellan två skolkaravaner. Men för resten
voro vi ju naturligtvis glada att vara här. Värdinnans eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
