- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1913 /
147

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andra landskap i södra Sverige — är allt annat än vacker.
För mig verkar den åtminstone, som om jag skulle stå
och vilja försöka se ett stycke vacker natur genom
dammiga, nedsmutsade fönsterrutor där flugorna surra och
knacka mot glaset. Jag får ovillkorligen den känslan, att
jag måste gå och slå upp ett fönster på vid gafvel och
få frisk luft, se mera, se bättre, se vackrare saker. Gå
ut vid sidan om vägen i naturen, hoppa öfver diket, klättra
öfver gärdsgården, tränga genom skogskanten och se hvad
som döljer sig där bakom. Gå så långt att allfarvägens
vagnsrassel och dån, körkarlars rop och hojtningar ej mer
höras. Ty är landsvägen ej dammig och stenig och ligger
ej dammet som en smutsgrå, ful slöja öfver stengärdsgårdar,
buskar och träd, öfver dikesrenarnas gräs, örter och
blommor, görande dem alla fula och ointressanta, förpinade,
förkrympta, beröfvande dem skönhet, friskhet, färg och lif,
så är den uppblött af regn, smörjig, lerig och bottenlös.

Därför tycker jag ej om att trafva landsvägar och tycker,
att öfver en del turistskildringar från södra och mellersta
Sverige ligger liksom en svag atmosfär af solhetta, damm
och svett. Jag föredrager då att svettas under gång i
mossmark, där man ibland får vada nästan upp till knäna i
naturlig brun mossjord, gyttja och slam. Men detta är
kanske endast en tom inbillning af mig, beroende på
missriktad uppfattning af det vackra. Oförmåga att se bort
öfver den närmaste omgifningen och ut öfver grönskande
vidder och ljunghedar och myrar. Om jag skall se något
vackert i eller från en väg, så måste det vara en gammal
igenlagd, slingrande landsväg i lummig granskog, en
landsväg, som mödosamt brutits upp i naturen, men som, sedan
den nya, rakare vägen blifvit byggd och börjat ensam
användas, lämnats åt sitt öde. Igenlagd är kanske ett
oriktigt uttryck, ty ingen människohand har lagt två strån i
kors för att lägga igen den. Det ombesörjer naturen själf
utan annan hjälp. Och den gör det väl, gör det vackert,
gör det på ett vis, som ingen annan kan. Vägkanternas
tillbakahållna vågor af gräs, örter och buskar börja
långsamt liksom stiga öfver sina bräddar, först som ett svagt
mögel af mossa och här och där spirande, kort gräs, som
år från år blir högre och tätare på den gamla landsvägen,
så att snart endast de gamla hjulspårens fördjupningar
afteckna sig som ett par hälft igengrodda plogtiltor i den
korta moss- och gräsmattan, där gula hästhofvar och
smörblommor blänka i kapp med glittrande daggdroppar. Snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:58:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1913/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free